A Court of Thorns and Roses

Det finns böcker som man köper för att de är så omskrivna, ombloggade och lovprisade att man bara måste. A Court of Thorns and Roses var precis en sådan bok för mig. Dessutom skulle den vara lite inspirerad av Skönheten och Odjuret... Ni hör ju. Svårt att låta bli att klicka hem den då liksom. Men precis som med alla andra böcker som höjs till skyarna löper man risken att bli besviken om boken inte lever upp till de höga förväntningarna.
 
When nineteen-year-old huntress Feyre kills a wolf in the woods, a beast-like creature arrives to demand retribution for it. Dragged to a treacherous magical land she only knows about from legends, Feyre discovers that her captor is not an animal, but Tamlin—one of the lethal, immortal faeries who once ruled their world.

As she dwells on his estate, her feelings for Tamlin transform from icy hostility into a fiery passion that burns through every lie and warning she's been told about the beautiful, dangerous world of the Fae. But an ancient, wicked shadow grows over the faerie lands, and Feyre must find a way to stop it . . . or doom Tamlin—and his world—forever.
 
 
Jag tog ganska god tid på mig att läsa den här och i början får jag erkänna att jag nästan letade fel. Men ungefär samtidigt som Feyra träffar Tamlin för första gången var jag fast. Jag älskade den och jag älskar Sarah J. Maas sätt att skriva. Allt blir så levande och väcker så många känslor. Jag känner likadant för hennes andra serie Throne of Glass. Hon skapar karaktärer som jag bryr mig om och känner med. För mig är det just det som kännetecknar en bra historia. En berättelse som får mig att investera mina egna känslor, även om det slutar med att jag får hjärtat en smula krossat på kuppen.
 
Uppföljaren A Court of Mist and Fury står i hyllan och väntar, men den är tjock... och det skrämmer mig lite. 
 
 
 
Instagram

Författarbesök: Örjan Bergstedt

I dag hälsar vi författaren Örjan Bergstedt välkommen som är aktuell med komedin Riddarna av Solvidden!
/ Beas Bokhylla.
 
 
 
 
Äntligen har min andra roman, Riddarna av Solvidden släppts ut i handeln. Det är en ljuvlig känsla, den där känslan av att vara klar. Man skriver och skriver. Veckor blir till månader och så äntligen… Ta daa! Så finns den där, boken man levt med så länge. På riktigt i handen, något man kan ta på, öppna och läsa. Så jäkla roligt!

Min debutroman var av det mörkare slaget så jag ville göra något helt annat den här gången och så blev det. Riddarna av Solvidden är en komedi. Jag tänkte: ”Vad skulle hända om ett gäng riktiga nötter, som aldrig får till något ger sig i kast med en räddningsaktion?”

Därefter började handlingen penslas fram: Ett kompisgäng med huvudpersonen John, som är en obotlig slacker, får av en slump reda på att hans mormor kommer att bli hemlös. Soviddens äldreboende ska läggas ner och snart står tanten på gatan om inte pengar skaffas fram å det snaraste! John bestämmer sig för att göra något åt saken och med hjälp av sina minst sagt korkade vänner inleder han ett räddningsuppdrag …………..

Det var otroligt roligt att skriva en komedi och jag kommer troligtvis skriva flera i framtiden. Just nu spenderar jag kvällarna med att skriva en kapitelbok för barn och ganska nyligen avslutade jag en äventyrsroman i fantasymiljö.

 

// Örjan Bergstedt

 

Läs mer om Örjan och Riddarna från Solvidden här.

 

 

 

 

Instagram

Vänd dig inte om

Tove Alsterdal har gjort sig känd för kriminalromaner som på något sätt även tar upp politiska förhållanden i världen både i nutid och längre tillbaka. Kvinnorna på stranden tog upp ämnen som människohandel och slaveri, Låt mig ta din hand handlade om svenska kopplingar till 1970-talets kommunism och militärstyre i Sydamerika, och I tystnaden begravd om rysk maffia och hur många svenskar med kommunistiska ideal åkte till Sovjetunionen på 1940- och 50-talet för att hjälpa till att bygga den utopiska kommunistiska staten.

Att hon har blandat svenska miljöer med utländska världsangelägenheter och även gått tillbaka i tiden för att förklara politiska skeenden har gjort att jag alltid har lärt mig något under läsningen av hennes böcker.

I Alsterdals senaste roman, Vänd dig inte om, byggs det exklusiva bostäder i området som förr har hyst det beryktade mentalsjukhuset i Beckomberga. Svante Levander, nyligen inflyttad med sin nya unga sambo, blir knivhuggen till döds utanför en affär. Eva, hans före detta fru, har följt efter honom och blir själv nerslagen. Eftersom hon nästan har stalkat sin exman på sistone blir hon misstänkt. Det enda vittnet är en romsk tiggande kvinna, som efter incidenten inte går att hitta. Eva blir tvungen att själv försöka finna henne. Resan leder henne både till Tyskland, och sedan genom Europa till Rumänien, och blir inte någon ofarlig turistvistelse direkt.

Samtidigt gör några pojkar ett makabert fynd i närheten av det gamla mentalsjukhuset, i skogen nära förortsidyllen. Parallellt med detta rör sig någon i mörkret i Beckombergaområdet, och snart är invånarna upprörda och skrämda.

Egentligen är det tre parallella huvudspår som dras upp i historien. Dels är det hur det egentligen låg till med Svante Levander och hans liv, dels historien om det gamla mentalsjukhuset och sedermera nedläggningen av det. Och till sist de romska tiggarnas liv och status runtomkring i Europa.

Intrigen i boken är det inget fel på, Alsterdal får ihop trådarna fint. Däremot går hon inte lika djupt i historien rent politiskt, och då tänker jag på romernas historia och nuvarande problem i Europa. Det känns nästan som om författaren inte riktigt vill ta ställning, och den här delen av berättelsen hade kunnat vara en egen roman. Detsamma gäller delarna om Beckomberga medan mentalsjukhuset fortfarande var i bruk - det är så intressant läsning att jag gärna hade velat läsa mycket mer om den biten. Men annars levererar Alsterdal kvalitativ läsning med grundlig research som vanligt och ett genomtänkt språk. En stabil författare som jag förmodligen kommer att läsa allt av.

 

 
 
 
 
 
Instagram