Att recitera poesi, en förlorad konst

Ja, det är det verkligen. Reciterande av poesi förknippar jag främst med min morfar som kan citera långa stycken ur J. L. Runebergs Fänrik Ståls sägner utantill. Det enda sättet som denna tradition hålls vid liv i vår familj är att vi alla tillsammans citerar Viktor Rydbergs Tomten på julafton (alla verserna!). När man var liten tyckte man att det var rätt så svårt och man hängde endast med på första och andra versen, men med åldern kom ett bättre minne, så verserna sitter i även om man bara uttalar dem en gång per år.

Det är dock ett intressant fenomen detta med recitationstraditionen. Förr i världen ansågs det vara ett tecken på bildning och var man av högre medelklass eller däröver förväntade sig folk att man skulle kunna sin Shakespeare, Fröding eller Byron. En tradition som numera gått förlorad i ett samhälle där man närsomhelst kan slå upp en önskad dikt på internet och således inte behöver kunna den utantill. En tradition som även tycks något högtravande och pretentiös i våra dagar.

I mitt eget liv har jag dock tänkt råda bot på detta. Därför ligger det nu två små diktsamlingar på vår toalett. En samlingsvolym av Ferlin och en liten bok med diverse författares verk. Jag tror på att poesi hellre bör intas i små potioner mer regelbundet än i en gigantiskt portion mer sällan. Upprepning är ju guld för att man ska kunna citera något ur minnet.

Ferlin, Nils

"Så numera citeras Ferlin lätt, var gång jag nyttjar min vattenklosett"

- Undertecknad


Här ser ni två av mina äldsta böcker. Två diktsamlingar av Runeberg;
Fänrik Ståls sägner (andra samlingen) och Julkvällen. De är från 1925 resp.
1927.
1 Lotta:

skriven

Ååå vilken mysig tradition! Roligt att du håller den vid liv :) Poesi är underskattat i vår tid.

2 Bea:

skriven

Ja, verkligen! Får hoppas att det håller i sig. =)

Kommentera här: