Gåtornas Palats av Dan Brown

Igår blev jag färdig med Gåtornas Palats av Dan Brown och kan nu bocka av ännu en bok i min lista över sommarlektyr. Hittills verkar jag hålla mig enligt planerna, men vi får väl se hur länge det varar.

Med Gåtornas Palats (eng. org. titel Digital Fortress) debuterade Dan Brown 1996 och sedan dess har han skrivit  Änglar och Demoner, I cirkelns mitt, Da Vinci-koden och nu senast Den förlorade symbolen. Det märks tydligt att Gåtornas Palats är en föregångare till Da Vinci-koden då en stor del utav både rollfigurer, handling och företeelser är de samma i båda böckerna. Precis som i Da Vinci-koden är huvudkaraktärerna en universitetsprofessor och en kryptolog och pratet om ceasar-koder och hemliga budskap är lika vanligt förekommande här som i den senare. Även den mystiska mördaren har liknande egenskaper som albionomunken Silas i den berömda Langdon-spänningsromanen. Fast i detta fallet är han inte en fanatiskt religiös albino utan en ateistisk, döv lönnmördare med vanställt ansikte.
Så det verkar helt klart som att Brown snodde både lite här och lite där för att skrapa ihop till handlingen i Da Vinci-koden.

Handlingen utspelar sig kring NSA's chefskryptolog Susan Fletcher och hennes fästman, språkprofessorn David Becker. National Security Agency (NSA) där Susan jobbar blir utsatta för en oknäckbar kod som inte ens deras monstruösa dator TRANSLTR kan lösa. Om koden vid namnet Den digitala fästningen (digital fortress) skulle läcka ut till allmänheten skulle all världens brottslighet stå inför sina storhetsdagar och ingen myndighet skulle kunna göra något åt det. Därför gäller det för Susan och David att på varsitt håll försöka få fatt i det hemliga lösenordet som tros vara ingraverat på en ring. Och naturligtvis blir det gott om farligheter och spänning på vägen fram emot målet.

När jag nu återger delar av handlingen på det här sättet så upptäcker jag att den låter oerhört lam och som tagen ur en Bröderna Hardy-bok. Men som alltid med dessa spänningsromaner med sina snabba kast kan man inte i förväg avslöja för mycket om handlingen. Det vore att förstöra lite av nerven i boken.

Vad tycker jag nu om Gåtornas Palats?... Hmm, finner mig själv lite kluven. Boken är på rätt många sidor och jag läste ju den rätt så fort så det måste ju vara ett tecken på att jag tyckte att den var bra, men jag vet faktiskt inte. Den lämnar mig faktiskt helt oberörd och inte speciellt imponerad. När huvudkaraktärerna beskrivs som gudar i människogestalt blir möjligheten att verkligen sätta sig in i och känna med dem väldigt liten. Det till trots är det en underhållande bok som verkligen fyller sin plats i bokhyllan. Man läser inte Dan Brown för att få större insikt om livet, man läser det för att det är lättillgänglig underhållning och för att världen vore lite tråkigare utan en sådan bok då och då.

Mycket nöje!




Filosofiska Söndagsklubben - Alexander McCall Smith
Gåtornas Palats, I Cirkelns Mitt - Dan Brown
Lätt Byte, Gömt Byte - Janet Evanovich
En lek med eld - Peter Robinson
Häxan från Portobello - Paulo Coelho 
Reservkraft - Tomas Sjödin
Gentlemen och Spelare - Joanne Harris
I minnenas tecken - Reginald Hill
Sanningens Plats (Vishetens Sten IV) - Christian Jacq

Ännu en avklarad...

Lördagens loppisfynd!

Igår var jag en sväng på loppis. Ett trevligt litet lördagsnöje man kan ägna sig åt nu när sommaren är på väg och loppmarknader verkar poppa upp i vartenda hörn. Mina fynd blev följande denna gång. Boken, En tyst värld - full av liv. En skildring av de dövas historia och teckenspråkets utveckling i Sverige och i världen av Lars Kruth. Den verkar vara mycket intressant och som blivande audionom är det nog ingen dum idé att få lite insyn i ämnet.
Köpte även världens mest bedårande lilla tekanna för en tia. Egentligen är den rätt så liten, så ska man bjuda fler än en på te så passar den nog bättre som gräddkanna. Bifogar en bild nedan så får ni se hur söt den är.


   
                                                                                 Ljuva söndagsfrukost...  


Och här är en bild på boken också.

The Wolfman


                                                             

Som ni säkert har listat ut vid det här laget så älskar jag böcker, men jag tycker också väldigt mycket om film (vilket jag tror att de flesta gör). Även på detta område är jag något av en allätare och eftersom en bokhylla kan innehålla både filmer och böcker så tänkte jag nu ge ett litet filmtips.

Jag såg nämnligen den nya versionen av The Wolfman igår, som nu i dagarna har släppts på DVD. Det är en remake på filmen med samma namn från 1941. Hur mycket av orginalmanuset som finns med i 2010 års version och hur mycket som är omgjort vet jag inte riktigt, men en del utav namnen och platserna är utbytta.
Filmen handlar om Lawrence Talbot ( Benicio Del Toro) som likt den förlorade sonen återvänder till sitt barndomshem vid nyheten om sin brors försvinnande och sedemera död. Förutom brodern har ytterliggare två personer från den lilla byn blivit offer för bestialiska mord. Det kringresande Zigenarsällskapet tror att det vilar en förbannelse över platsen och att en demon hemsäker byborna. En natt blir Lawrence biten av ett odjur när han försöker rädda en pojke och långsamt märker han hur han förändras och tecknen blir allt mer skrämmande ju närmare nästa fullmåne han kommer...

Filmen var faktiskt otroligt spännande och hade en intressant och inte alltför förutsägbar handling. Något som för mig är A och O. Finns inget tråkigare än att sitta och titta på en film i två timmar och redan femton minuter in gissa sig till slutet.
Som i flertalet filmer i den skräck-romantiska genren finns det självklart ett element av romantik. I det här fallet är det Gwen (Emily Blunt), Lawrence avlidne brors fästmö, som är föremål för frontmannens trånande tankar. Dock överdrivs inte de romantiska inslagen vilket passar mycket bra. Mitt i allt splatter hade en för intensiv kärlekshistoria sannerligen varit malplacerad. Och på tal om splatter...trodde verkligen inte att filmen skulle innehålla så mycket blod och tarmar. Bitvis var det faktiskt så mycket att det nästan blev komiskt. Trots detta var filmen väl värd att se och Anthony Hopkins gör som vanligt en utmärkt rollinsats, denna gång som gamle Mr Talbot.

Och nu till betyget...Filmen får 3,5 av 5 hyllplan i min bokhylla för dess spännande manus och intressanta karaktärer.

Mycket nöje i filmsoffan! 

        

RSS 2.0