Trumvirvel tack!

Nu har det blivit dags att avslöja något som jag har velat blogga om ett tag, men som jag inte vågat förrän sista spiken är i kistan så att säga. Jag och E har ännu inte åkt på vår bröllopsresa. Eftersom vi båda pluggar så har det helt enkelt inte funnits något tillfälle. Men nu till sommaren tänkte vi passa på att åka iväg en sväng. Vi har under en längre tid tittat på stugor i England och när vi en kväll satt framför datorn så såg vi att man även kunde hyra slott. - Hyra slott, det låter ju intressant, tyckte vi. Så nu har vi bokat ett slott för oss och åtta av våra vänner som vi ska bo i i en hel vecka. Hurra! Kanske en lite annorlunda bröllopsresa, men den kommer garanterat bli historiens bästa!

Så här ser slottet, som heter Yannon Towers, ut:


De övriga bilderna på slottet är upphovsrättsskyddade, men så här såg det ut för ett antal år sen.
Bilden är hämtad
här.

Jag har redan inför detta tillfälle införskaffat mig en tweedkjol, men jag får nog slå till på en tweedkavaj också för att riktigt hedra den anglikanska kulturen. Längtar så till juni! Tack alla goa vänner för att ni hänger på!

/ Bea

Den förlorade symbolen

Nu har jag läst färdigt Den förlorade symbolen av Dan Brown. Hann precis sträckläsa ut den innan jag åkte till kören nu ikväll. Om jag ska börja med att sammanfatta mina intryck av boken, så tyckte jag att den var spännande på det sätt som Browns romaner alltid är, men jag tyckte faktiskt att den saknade det där lilla extra. Förstår att det måste vara svårt att komma på ett så komplext spektra av handling som han alltid proppar in i sina romaner, men när det blir för mycket hemligheter och konspirationsteorier kan man bli lite mätt på något vis. Men självfallet var boken väldigt bra och hans spänningsromaner är ju lite i en klass för sig kan jag tycka. Har väl i ju för sig inte läst några direkta mängder, så jag kanske inte ska uttala mig alltför mycket i frågan.

Den förlorade symbolen handlar i alla fall än en gång om symbolikprofessorn Robert Langdon. Denna gång ställs han inför en utmaning av en mer personlig natur. Hans nära vän Peter Solomon blir kidnappad och Langdon luras till Washington där han blir indragen i en jakt efter en uråldrig mystisk symbol. Men det är fler än Robert som är ute efter samma sak och att veta vem som är på ens sida visar sig inte vara det lättaste. Än en gång briljerar Brown med en blandning av vetenskap, myt, religion och historia. Som vanligt rekommenderas en rejäl nypa salt när man läser, men jag måste nog erkänna att han har gjort det igen. Hoppas verkligen att det kommer en till bok med allas vår favoritsymbolikprofessor.

/ Bea

How to train your Dragon (Draktränaren)




Ja, det har blivit lite väl mycket filmsnack det senaste, men det kan tyvärr inte hjälpas. Har nu läst lite mer än hälften av Dan Browns Den förlorade symbolen. Den är sannerligen spännande och jag läser så fort jag kan, så idag får det bli ännu en liten filmrecension.

Igår såg jag och E på How to train your Dragon eller Draktränaren som den heter på svenska. Draktränaren är en animerad film från Dreamworks som handlar om vikingen Hicke (Jay Baruchel) som bor med sin far, stamhövningen Stoick (Gerald Butler) och resten av vikingaklanen på en ö i de norra haven. Vikingabyn har dock bekymmer med ohyra och inte vilken ohyra som helst utan drakar. På regelbunden basis anfalles ön av eldsprutande drakar som tar deras får och bränner ner deras hus. Detta har lett till en något hätskt stämmning gentemot drakar och invånarna i byn tränas till att blir så effektiva drakdödare som möjligt. Detta är även Hickes största dröm, men efter att ha skadeskjutit en drake och sedan släppt den fri inser han att han inte kan döda drakar. Kanske är drakarna inte onda ändå. Hicke blir vän med den skadade draken som han ger namnet Tandlös och tillsammans försöker de lösa konflikten mellan drakarna och vikingarna.

Innan vi såg filmen kollade jag upp den på IMDB, något som ibland kan vara både bra och dåligt. How to train your Dragon hade fått hela 8,2 och då förväntar man sig ju en ruskigt bra film. Och som vanligt, när förväntningarna är för höga, så blir de oftast inte infriade. Filmen var riktigt bra, men inte så bra som jag hade trott. Blev faktiskt lite besviken, det är ju faktiskt inget orginellt med den. Den liknar animerade familjefilmer i allmänhet. Så att det hade fått så höga poäng kändes faktiskt lite förvånande.
Filmmusiken var dock jättevacker och Jay Baruchels ironiska stämma passade mycket bra i tolkningen av den ständigt missförtådda vikingen Nicke. Men i övrigt så var det inte något direkt spektakulärt med filmen, men den är helt klart sevärd.


/ Bea

RSS 2.0