Att tala eller inte tala...om katter!

Ni som läser bloggen mera regelbundet känner säkert till att vi har två katter här hemma och lite då och då omnämns de här på bloggen.
Jag har den senaste veckan kommit på mig med att även i vardagen prata väldigt mycket om våra katter, nästan lite för mycket. För visst kan inte alla jag möter vara intresserad av våra katters matvanor, toavanor eller det där urgulliga som en av dem gjorde häromdagen som man verkligen hade behövt vara där för att uppskatta och som inte alls verkar lika roligt och gulligt när man berättar det i cafeterian två dagar senare.

Dessa funderingar har osökt lett mig in på andra tankebanor. Hur kommer det sig att det är mer okej att jag, som inte är ensamstående, pratar mycket om mina katter, när det anses lite knäppt när gamla tanter eller andra gamla ungmör mal på och på om sina små älsklingar. Varför har ens civilstånd en sådan påverkan på hur mycket man får prata om sina husdjur?

Kanske har jag helt fel, kanske är det sjukt konstigt att en ung tjej fyller så mycket av sin dagliga konversation med katter, vad vet jag. Dock är det ju lite socialt befäst att gamla tanter och katter på något sätt hör ihop. Ta exemplet min kära farmor, hon är snart 88 år och samlar på porslinskatter och saker som rör kungafamiljen. Varje gång hon ser en katt har hon ett samtalsämne att prata om i en hel vecka. Tycker faktiskt att det är lite charmigt och inte alls konstigt!

Nåväl, det var så djupt jag plägar gå denna söndagsförmiddag, som resulterade i en alltför lång sovmorgon.
Nepp, nu är de varma mackorna färdiga och redo att förtäras, mums!

Ha en skön och vilsam söndag!
/ Bea




Bild tagen härifrån.

1 Lotta:

skriven

Haha, det är väl gulligt! Jag tycker att du har rätt att prata om din katter hur mycket du vill. Dom som har barn pratar ju ofta alldeles för mycket om dom också, så katterna är väl dina barn :)

2 Bea:

skriven

Ja, det blir ju lite så. Man får utlopp för lite moderskänslor genom dem. =)

Kommentera här: