Vinterns bok: Ondvinter

I Ondvinter får vi möta tvillingarna Sunia och Wulf. De har vuxit upp tillsammans med sin pappa på en ensligt belägen gård. Bara undantagsvis färdas de ned till byn och där ses de alltid med misstänksamhet. Ingen förutom Kist-Maja kommer någonsin och hälsar på dem, men ändå behandlas de med stor respekt och deras far kallas av byborna för "Herrn".
Vintern är i antågande och detta året verkar den synnerligen sträng. Men det är något som inte stämmer. Snön faller i besynnerliga drivor, kylan tar sig in i märg och ben och lamslår människor och boskap. Det går rykten om varg i markerna. Kanske är det självaste Ondvintern som har kommit.


Sara: Min första tanke då jag avslutat boken var: transportsträcka. För även om boken är bra är jag liksom inte fast i den. För det har ju faktiskt inte hänt så mycket än. Men boken skapar stora förhoppningar om riktigt spännande läsning så jag kommer nog inte att klara att hålla mig borta från resterade två böcker i serien. Jag gillar sättet Anders Björkelid skriver på. Lätt att förstå och hänga med men fram för allt så gillar jag hans naturbeskrivningar. Jag blev riktigt frusen av att läsa Ondvinter...

Bea: Jag håller helt med att det märks att boken är nummer ett i en serie, men eftersom resterande delar finns att läsa så gör det inget enligt mig. Till en början störde jag mig lite på hur den var skriven. Istället för jag-form var det någon slags vi-form. Sunia och Wulf har ett slags kollektivt tänkande. Detta ändras dock efter ett tag och Sunia blir jag-personen.
När det kommer till handlingen så tycker jag att den är intressant och kreativ. Jag har inte läst något liknande förut så jag vet inte om författaren "lånar" idéer från någon annan. Jag tycker i alla fall att det är fräscht och nytt helt enkelt. Jag kommer garanterat läsa del två och tre. Det hela har ju liksom bara börjat.

Men nog om hur vi tyckte. Hur tycker ni? Kommentera på!

/ Bea & Sara

1 Elina:

skriven

Jag störde mig faktikst alldeles för mycket av vi-perspektiver i början som blandades upp med Sunia och Wulf som tredjepersonsbenämnda... Så jag kom aldrig riktigt in i boken när Sunia sedan blev "jag" och det var lättare för mig att läsa. Jag känner av spänningen och Wulfs oliak styrkor som de kanske mest upptäcker på grund av att deras starka sammankoppling brutits upp och de tvingats klara sig själva för att överleva. Personligen kommer jag nog inte att fortsätta läsa serien... Men jag håller med om att transportsträckan och spänningen är uppbyggd för att ta sig an nästkommande böcker!

2 Monika:

skriven

Jag störde mig inte speciellt mycket på vi-tänkandet, men jag reagerade på det. Tycker mest det är modigt att prova något nytt och inte bry sing om hur det "ska" vara.



För mig känns det uppfriskande att inga trollkarlar svingar sina spön eller kastar eldklot omkring sig, det här känns som något jag kan relatera till.



Fräckt var det också att det från början var Sunia som var den som jagade och Wulf som stod i köket. Det ändrades ju en bit från slutet, men jag tror själva slutet var ett upplägg för att även Sunia kan få slåss :)



Något som störde mig var alla upprepningar. Jag skrek högt (inombords) JAG VET, när jag för hudnrade gången läste att Sunia och Wulf har ett speciellt band.



Jag kan inte säga om jag kommer att läsa del två också, men omöjligt är det inte.

3 Bea:

skriven

Kul med lite nya synvinklar. Håller med dig Monika och upprepadet av frasen. Jag reagerade också på att de inte bara frågade varandra rakt ut som vanliga människor gör om de vill veta något. =)

4 Louise:

skriven

Väldigt sent skrivet nu men men, bättre sent än aldrig kanske :) Jag fastnade inte för den här boken utan var nog ganska ointresserad av den genom hela handlingen. Jag kan dock tycka att det var en intressant vinkel i perspektiv i början av boken då Björkelid skrev ur ett vi-perspektiv istället för ett jag-perspektiv, det gav en tydlig markering av närheten mellan tvillingarna. Men i stort sett? Njaa, det var nog ingen bok för mig helt enkelt :)

Kommentera här: