Judit recenserar: Ingenting kan hindra natten!

En ny bok från Sekwa, hurra! Kolla in omslaget: så otroligt franskt, eller hur? Det är faktiskt ett foto av författarens mamma Lucile, som boken handlar om. I sin nya bok lämnar Delphine de Vigan fiktionen och skriver dokumentärt istället, men det blir ändå som en roman som baseras på verkliga händelser. Mamma Lucile, som föddes 1946 blev den tredje i en syskonskara på nio barn som tog livet av sig. Vid 62 års ålder hade hon fått nog av att kämpa med den bipolära sjukdom som präglat större delen av hennes vuxna liv. I ”Ingenting kan hindra natten” försöker Delphine de Vigan förstå sin mamma och samtidigt lägga ett pussel av fakta om en originell familj där många färgstarka karaktärer blomstrade, men där det också fanns en hel del smärtsamma hemligheter som sopades under mattan.

 

Boken följer två spår: den ena berättar Luciles historia från bardomen till livsslutet, målande och detaljrikt, mycket ömsint och känsligt, på ett mycket intressant och medryckande sätt. Det är en fin skildring av den skyddande och kärleksfulla helheten som Luciles stora familj utgör, och den stora kärleken som råder över allt och alla, trots allt. Men var familjen egentligen kärleksfull eller brutal? Fanns lidandet där från början, som något oundvikligt? Denna del av boken, Luciles barndom blir, när den berättar om Luciles vuxna liv, även en berättelse om författarens inte så lätta barndoms- och ungdomstid. Som Delphine de Vigan själv skriver: ”Jag skildrar Lucile med blicken hos ett barn som tvingades växa upp för snabbt, jag skildrar mysteriet som hon alltid har utgjort för mig, på samma gång så närvarande och så avlägsen, hon som slutade krama mig sedan jag fyllt tio”.

 

Det andra spåret handlar om författaren själv som efter mammans död kämpar med sin sorg och försöker hantera den genom att sammanställa allt om mamman (samlade dokument, inspelade intervjuer med släkt och vänner) till något som hon inte vet vilken form det bör ta, något som nästan knäcker henne. På sätt och vis blir historien en uppgörelse och bearbetning för författaren, där smärtan lyser igenom tillsammans med viljan att förstå och förklara. ”Ursprunget till mitt skrivande finns där, det vet jag på ett dunkelt sätt, det finns i de här timmarna som förändrade våra liv, i dagen före den och i den isolering som följde” (skrivet om den 31 januari 1980 när Lucile fick sitt första psykotiska sammanbrott).

 

Det brukar inte vara lättvindiga ämnen som Delphine de Vigan behandlar (anorexi, hemlöshet, arbetsplatsmobbing… Recension av ”Underjordiska timmar” hittar du här). Trots temat är ”Ingenting kan hindra natten” hennes mest tillgängliga bok för mig hittills. Stilen kunde bitvis påminna mig om Janet Frames självbiografiska roman ”En ängel vid mitt bord” genom gemensamma drag som familjetragedierna i båda berättelserna och skildrandet av utanförskap genom psykisk sjukdom. Framför allt är det en uppgörelse med de svåra saker i livet som kan överföras mellan generationer, och som tyvärr kan stå emot tidens och individernas förmåga att läka.

 

Bli inte avskräckt av det tunga temat, den här boken är så himla fin, en av de bästa i år! Det är mycket att tänka på och dröja kvar vid, och jag bar den med mig länge i tankarna.

 

Stort tack till Sekwa förlag för läsexemplaret.

 

/Judit

 

Ingenting kan hindra natten

Kommentera här: