Striden om Arktis!

Det var nu ett antal år sedan jag senast läste något av Cussler, men när jag nu fick denna bok av min mor i julklapp kände jag att det var dags igen. Min Cussler-premiär, Den gömda skatten, blev jag ju inte så imponerad av. Nu blev jag däremot positivt överraskad.
 
Så här skriver förlaget om boken:

"En drivande fiskebåt hittas utanför British Columbia och alla ombord är döda.
En galen affärsman gör att relationerna mellan USA och Kanada fryser till is och länderna står på randen till ett fullskaligt krig.
Dirk Pitt, numera chef för NUMA, ser ett samband mellan dessa till synes separata händelser och tillsammans med sina barn Dirk Jr och Summer beslutar han sig för att forska i detta. Deras enda ledtråd är två gamla fartyg, ”Erebus” och ”Terror”, som frös fast i isen 1848 i sitt sökande efter nordvästpassagen. Den expeditionen slutade olyckligt då hela besättningen omkom i sina försök att nå land. Men kvar på båtarna finns något som kommer att spela en stor roll för mänsklighetens överlevnad. 
Pitt är inte den ende som vet vad skeppen gömmer och nu börjar en vansinnig kapplöpning, för i fel händer kan denna upptäckt få katastrofala följder."

 

Jag börjar med det negtiva för att sedan kunna avsluta i positiv anda. Detta med att Pitt nu har två vuxna barn, som antagligen dök upp i någon av de senast föregående böckerna förstår jag inte riktigt meningen med. De är med sporadiskt i boken och glöms sedan bort i 200 sidor tills de dyker upp på något mingel i epilogen. Känns, om jag ska vara brutalt ärlig, fullständigt onödigt att de är med. Deras karaktärer är dessutom platta och tråkiga stereotyper, något som jag anklagade alla karaktärer för att vara i Den glömda skatten.

Nu till det positiva. Jag tycker att karaktären Dirk Pitt Sr. (eftersom sonen naturligtvis heter Dirk Pitt Jr., och han hade ingen aning om vem som var hans pappa??) har djupnat på de 20 år som skiljer böckerna åt. Och ska jag vara ärlig så tycker jag mycket bättre om den något äldre Dirk Pitt än den yngre vagabonden. Att han dessutom har stadgat sig och nu har fru och barn kanske får min attityd mot denna machoman att mjukna lite. Jag förnekar inte att jag är lättpåverkad på det sättet. 

Det som är den stora skillnaden mellan Den glömda skatten och Striden om Arktis är att den senare faktiskt får mig att bli sugen på att läsa fler Pitt-romaner (vilket ord!!). Ser fram emot nästa bok i serien, som ännu inte översatts till svenska.

 

/ Bea

 

 
 

Kommentera här: