Och sen Paulette

”Det är inte bra för människan att vara ensam.” Orden från första Mosebokens andra kapitel dök upp i mina tankar många gånger under läsningen av Och sen Paulette av Barbara Constantine. Bokens kärna utgörs nämligen till stor del av att vi människor inte mår bra av plötslig ensamhet som vi inte väljer själva, utan söker oss gärna till gemenskap som kan underlätta både praktiskt och känslomässigt i livet.

Ferdinand är en äldre man som bor ensam på en stor gård på den franska landsbygden sedan sonen och hans familj beslutat att flytta från gården till stan där de driver restaurang. Ferdinand är nedstämd och saknar den dagliga kontakten med barnbarnen. Hans enda sällskap är den lilla kattungen som hans svärdotter lämpade på honom vid flytten. Men så en dag drar det ihop sig till storm, och grannen Marcelines tak hotar att rasa in. Ferdinand övertalar Marceline att flytta till honom medan hon tänker över vad som kan göras med hennes fallfärdiga hus. I samma veva blir vännen Guy änkling och tappar sin livslust. Duon tar in honom i huset för att han inte ska ge upp helt, och snart utökas det märkliga kollektivet med två riktigt gamla kvinnor som hotas av en släkting att ge upp sitt hus. Till detta gäng fogas snart även några yngre medlemmar, studenter utan tak över huvudet, och alla får de på gott och ont lära sig att utforma en livsstil som de alla kan ställa upp på.

Inledningskapitlen, där man får lära känna karaktärerna (där alla gör sitt, går från ställe till ställe så att deras vägar korsas med varandra så att historien kan fortsätta från en person till nästa) kändes väldigt filmiska. Ni vet, som i en film som utspelar sig i fransk miljö, med det varma snälla solljuset och chanson-musiken i bakgrunden. Stilen fortsätter sedan i samma informativa, ganska korthuggna uttryckssätt, men det finns mycket djup i de korta kapitlen. Jag berörs djupt av de olika människoöden som skildras, för det är ju ganska givet att man inte söker sig till eller accepterar en så udda lösning som boende i ett sorts kollektiv om man inte har grundliga skäl till det. Samtidigt är det till stor del värmen och den lågmälda humorn som är tongivande historien igenom, och hur människorna väljer att ställa upp för varandra till ömsesidig hjälp. Karaktärerna blir alla härliga individer som med sina egenheter blir till personer jag skulle vilja lära känna på riktigt. Varför väljer vi inte annorlunda lösningar utanför ramen oftare? I det västerländska samhället där man kan hamna väldigt långt från sin ursprungsfamilj vore det ett vinnande koncept över generationsgränserna att, om än inte bo i kollektiv, så kanske gå ihop om att ha gemensam bil, vara barnvakt åt varandra grannar emellan, och liknande. Mindre utgifter, mer hjälp och sällskap.

Och sen Paulette var perfekt läsning för mig denna november, som är mörk nog i sig, men som just nu skuggas av krig och naturkatastrofer runt om i världen. Historien gav mig hopp om människans inneboende godhet och förmåga att räcka ut en hand och hjälpa varandra. Även litterärt var det som vanligt högkvalitativ läsning från Sekwa förlags utgivning.

 
 
Tack till Sekwa förlag för boken! Och sen Paulette finns om e-bok hos bokii.se
 
 
1 feelgoodbibliotekarien:

skriven

Åh...vilken snygg blogg!! Ja har också läst Paulette-boken och kollar runt lite vad andra tycker. Jag gillade den så klart. :-)

Svar: Tack för ditt beröm! Ja, det var en hjärtevärmande bok - Sekwa brukar hitta riktiga pärlor! /Judit
Bea, Sara och Judit

Kommentera här: