Mãn

Den vietnamesisk-kanadensiska författaren Kim Thúy utgick från sitt eget liv och sina erfarenheter i debutboken ”Ru”. Där berättade hon sin familjs historia, hur de, en släkt av ämbetsmän, stämplades som landsförrädare efter den nordvietnamesiska segern, och hur de sedan flydde landet 1978. Efter flykten på havet hamnade de i ett flyktingläger i Malaysia innan de kunde resa vidare till Kanada. Där var hela berättelsen uttalat självbiografisk, medan i den nya boken ”Mãn” slås det fast att historien är fiktion, något som jag får påminna mig själv om flera gånger under läsningens gång eftersom berättelsen känns så autentisk, självupplevd och nära som få andra fiktiva berättelser.
 
”Mãn betyder "full av lycka" eller "att det inte finns något mer att längta efter", eller "att alla önskningar har gått i uppfyllelse". Mãn” beskrivs vara en kärleksförklaring till de kvinnor som föder, uppfostrar och tar hand om huvudpersonen med oklar och ändringsbar namn. Det är även en kärleksförklaring till en vacker Vietnam och dess kultur, seder och bruk som fått se sig besegrad och blivit grundligt förändrat av politik, krig och västerländska influenser. En spretigt drömsk och poetiskt flyktig början centreras efter hand kring den fiktiva karaktärens adoptivmamma, dennas släkthistoria och till slut berättarröstens flytt till Kanada i form av ett arrangerat äktenskap, som är arbetsam och lycklig, därför att pliktens fullgörande är lika med respekt och lycka. Ända tills kärleken slår till med full kraft och huvudpersonen upplever något okontrollerat underbart under den tid som kärleken får ta plats. Samtidigt är berättelsen befolkad av fantastiska bifigurer, karaktärer som är så detaljrikt utmejslade att jag tycker mig känna dem personligen. Kim Thúy måste vara det lilla formatets mästare, för hon gör allt detta med få ord, som samtidigt innehåller så mycket – de sprakar av färg, rymmer smak och avslöjar känslor lager på lager. Helt magisk realism. Att berättarrösten tänker på vietnamesiska som i en märklig direktöversättning skapar en annan språkupplevelse på ens eget språk än man är van vid ger också en helt egen dimension åt berättelsen. Som bonus har varje kort kapitel sitt eget vietnamesiskt glosord skrivet med rött i marginalen, med förklaring av innebörd. Orden förstärker historiernas betydelse, och jag kommer på mig själv med att försöka uttala dem högt, vilket inte är så lätt. Det hade varit roligt att ha dem fonetiskt nerskrivna också, samtidigt som jag förstår att skriva dem med västerländska bokstäver är redan en sorts fonetisk översättning.
 
 
Kanske är de kvinnliga rösterna Kim Thúys självupplevda erfarenheter, kanske inte. För bokens värde med sina laddade bilder av social och existentiell karaktär har det ingen betydelse. Trots sin realism är den som ett varmt täcke med vackra handarbetade mönster på – man blir glad av både form och funktion. Boken vaggar in mig i en speciell lyckokänsla, och lämnar mig med av att ha förmedlats både visdom och kärlek.
 
 
 
 
 
Tack till Sekwa förlag för boken!
 

Kommentera här: