Sal 2

Huvudpersonen och berättarrösten i Sal 2 av Julie Bonnie är Béatrice, som jobbar som barnskötare på en förlossningsavdelning. Hon tycker inte om att arbeta på sjukhuset, det är nästan så att hon inte klarar av att vara i den missunnsamma atmosfären kolleger emellan, och med den konstiga synen på födande kvinnor som (det franska) samhället har, men hon är så illa tvungen att ha ett jobb för försörjningens skull. Béatrice brukade vara en fri fågel, med en kärleksfull man och var medlem i ett turnerande sällskap, där hon var nakendansös. Det livet föll henne ur händerna och hon sörjer det än.

Nu består hennes vardag av att ta del av förlossningar som går väl, som går fel, lyckliga mammor, sörjande mammor, otillräckliga mammor och självgoda läkare. Sal för sal tar hon del av kvinnors olika öden, och genom de olika livsberättelserna bildas ett mönster som målar upp kvinnokroppens och själens resor kring graviditet, förlossning och mödraskap. Varvat med dessa livsöden berättas Béatrices tidigare liv i tillbakablickar.

Béatrice är intuitiv och känner starkt med dem som lider, samtidigt som hon inte har så mycket tid att lägga på enskilda personer som hon ibland skulle vilja ha. Jag blir ibland irriterad på henne: sök jobb någon annanstans! Någonstans där förlossning och BB-tid får ske på kvinnornas villkor, inte på läkarnas! Eller sitt i kassan på något snabbköp, för all del... Fast egentligen är hon en bra motvikt till det stränga, dem som hunnit bli blasé över lidande, födelse och död. Författaren Julie Bonnie har själv jobbat inom vården, och i hennes raka, rättframma men ändå poetiska språk anar jag ett stråk av frustration över omhändertagandet av kvinnor på förlossningsavdelningarna i Frankrike. Det är både upplyftande och sorgsam läsning, har man varit med om att vänta, föda, få eller förlora barn kommer man att känna igen många aspekter. Man kanske inte bör läsa den här boken just när man väntar barn, men annars är det läsning som i mig väckte systerskapets känsla med andra kvinnor. För kring graviditet, förlossning, och inte minst amning finns det så mycket skuldbeläggning, så många pekpinnar, som inte hjälper någon! Nu vet jag att vi i Sverige har kommit mycket längre i ett friare tänk kring dessa aspekter, men så länge vården inte alltid sker på den väntande/födande kvinnans villkor utan enligt av samhället uppsatta mallar, så är vi inte framme än.

 

 

Tack Sekwa förlag för boken!

 

 

Kommentera här: