Stoner

De flesta inom litteraturvärlden verkar vara överens om att John Williams återupptäckta roman Stoner är ett mästerverk – av alla stora tidningar och bloggar har jag bara hittat en som ifrågasätter storheten hos den.

Handlingen i romanen är helt enkelt ett livsöde. William Stoner föds i den amerikanska mellanvästern i slutet av 1800-talet, på föräldrarnas gård där man trots hårt arbete knappt får livet att gå runt. Stoner anses ha läshuvud och skickas till universitet för att läsa till agronom, men under en introduktionskurs i engelska blir han förälskad i litteratur och stannar kvar på universitetet för att doktorera och senare undervisa i just litteratur. Han är ingen karriärist, han njuter helt enkelt av att undervisa, men får utkämpa en och annan strid inom lärarkårens hierarki ändå. Två världskrig kommer och går.

Så småningom gifter han sig med en kvinna (som han skulle ha lagt mer tid på att lära känna, för tusan!) och äktenskapet blir en katastrof. Det stör mig också att han inte kämpar för sin dotter utan låter frun ta över helt.

Det är ingen spännande historia, utan lunkar på i sakta mak, men jag tycker ändå att det är intressant läsning. Det är också ett intressant grepp att författaren beskriver skeenden rakt av, men förklarar och analyserar inte. Jag kan tänka mig att det skulle ge läsningen en annan dimension att läsa romanen på originalspråket, för i den nya svenska översättningen känns inte tidsandan särskilt karakteristisk. Kvinnokaraktärerna däremot är karikatyrsmässigt tidsenliga från 1900-talet första hälft (och tyvärr håller detta än i dag i vissa fall just inom amerikansk universitetslitteratur): antingen är kvinnan en perfekt hustru både till det yttre och inre, som vissa bifigurer som skymtar förbi, en egoistisk hysterika som Stoners fru, eller en sensuell och intelligent men kravlös (!) själsfrände utan huslig fallenhet, som älskarinnan. (Ja, han får till det, tack och lov och upplever kärlek i livet, gamle Stoner, och tur är väl det, annars hade jag blivit ännu mer irriterad på honom).

En bra roman och tidsdokument, utan tvekan, intressant läsning också, men jag undrar var den hajpade storheten ligger egentligen. Och framför allt: vad är det som har gjort att en roman från 1956, och då just denna roman, har blivit så stor 2014?

 

 
 
 

 

På min önskelista #1

Jag tror det finns många bokbloggare med mig som älskar att skriva listor, och kanske framför allt önskelistor. Min wishlist på Bookdepository är nästan för lång, det finns helt enkelt alldeles för mycket som jag vill ha. När det kommer till serier, och speciellt fortsättningar på serier, har jag bestämt att jag inte får köpa fortsättningen förrän jag läst ut föregående bok. Det är så lätt att köpa på sig alldeles för mycket serier annars, som man sen kanske inte ens hinner påbörja. Hur som helst tänkte jag i alla fall dela med mig av lite av böckerna som finns på min önskelista just nu.
 
Här kommer några böcker som jag väldigt gärna skulle vilja klicka hem inom en snart framtid:
 
The Unbecoming of Mara Dyer The Unbecoming of Mara Dyer av Michelle Hodkin - Har bara hört bra saker om den här serien och nu när jag faktiskt lyckas avsluta lite serier känns det som om jag gott kan påbörja några nya.
 
Eve of DarknessEve of Darkness av Sylvia Day - Jag är jättenyfiken på den här övernaturliga serien av Sylvia Day. Hon är ju ändå en av mina favoritförfattare och det känns som om den här Marked-serien kan vara lite annorlunda mot det jag tidigare läst av Day.
 
Anna and the French KissAnna and the french kiss av Stephanie Perkins - Även detta en bok som jag hört oerhört mycket bra om. Känns som om alla har läst den snart. Jag ska köpa den, snart...
 
Pushing the LimitsPushing the limits av Katie McGarry - Den här boken är jag väldigt pepp på, samtidigt som jag är rädd att den ska vara lika ångestframkallande som t.ex. Underbara helvete aka. Beautiful disaster, som jag visserligen älskade men som också fick mig att må ganska dåligt.
 
Crown of MidnightCrown of Midnight av Sarah J. Maas - Fortsättningen på Throne of glass som jag väldigt gärna vill läsa innan jag hinner glömma för mycket från första boken. En riktigt lovande serie!
 
Dark Triumph: Book 2 of His Fair Assassin SeriesDark triumph av Robin LaFevers - Även detta en fortsättning på en serie nämligen His Fair Assassin. Jag gillade första delen mycket i denna historiska serie.
 
 
Vad har ni på era önskelistor just nu?
 
 
 

The Death Cure!

Årets andra ljudbok blev avslutningen på James Dashners Maze Runner-trilogi. En bok som lämpade sig riktigt bra som ljudbok faktiskt. Det hände grejer hela tiden vilket känns ännu viktigare när man lyssnar, eftersom långtråkiga partier blir ännu långsammare om man lyssnar på dem. Ungdomsböcker överlag känns som en god idé när man väljer ljudböcker. De har ju ofta ett lite snabbare tempo och innehåller inte riktigt lika mycket ordbajsande som böcker som är skrivna för vuxna.
 
För er som inte läst tidigare böcker i serien innehåller följande rader en del spoilers!
 
Thomas knows that Wicked can't be trusted, but they say the time for lies is over, that they've collected all they can from the Trials and now must rely on the Gladers, with full memories restored, to help them with their ultimate mission. It's up to the Gladers to complete the blueprint for the cure to the Flare with a final voluntary test. What Wicked doesn't know is that something's happened that no Trial or Variable could have foreseen. Thomas has remembered far more than they think. And he knows that he can't believe a word of what Wicked says.

The time for lies is over. But the truth is more dangerous than Thomas could ever imagine.
Will anyone survive the Death Cure?
 
 
 
Precis som i föregående böcker, och kanske speciellt pga av föregående böcker, vet man aldrig riktigt vad man ska tro och vem man ska lita på. Kan man ens lita på att Thomas och hans minnen som sakta börjar återkomma? Ja, många är gångerna då Thomas själv inte vet om han kan lita på sina egna instinkter. Men vad har han för annat val? Han går på magkänslan boken igenom och för det allra mesta funkar det bra, även om de hamnar i en hel del tråkigheter.
 
Själva slutet har jag inga större klagomål på. Jag tyckte att det kändes både tillfredsställande och funkade bra ihop med historien. Det fanns liksom inte så många alternativ kvar till ett bra slut, med alla tråkigheter och komplikationer som tillstött på vägen. Nu hoppas jag att filmatiseringen av första boken som kommer i höst blir lyckad, så lyckad att man gör filmer på hela trilogin. Men samtidigt är jag lite skeptisk till hur det ska lyckas med alla tekniska prylar, och få det hela att kännas trovärdigt. The Grievers är en sak som jag är rädd att de inte ska lyckas med. De känns så hemska i böckerna. Men att lyckas får dem skräckinjagande på film kan nog vara en annan femma.
 
 
 
 
 
RSS 2.0