Flickan under jorden!

Jag har under en längre tid tänkt att påbörja Elly Griffiths deckarserie om arkeologen Ruth Galloway och kommissarie Harry Nelson. Griffiths debut Flickan under jorden har länge legat på min att-läsa-lista och i och med projektet Sommarläsning 2014 har jag äntligen lagt den till handlingarna, och det var inte en dag för tidigt. Till att börja med - vilken underbar karaktär denna Ruth Galloway är! Hon är en ensamstående, snart 40-årig kvinna som bor i en avlägset belägen stuga med sina två katter och detta är hon tillfreds, för att inte säga nöjd med. Ruth tycker att sociala tillställningar är överskattade och har egentligen bara en närmre vän, universitetskollegan Shona.
 
Flickan under jorden kallas Ruth in av polisen som konsult. Man har hittat ett skelett på saltängarna, inte långt från där Ruth bor, och undrar om detta skulle kunna vara kvarlevorna efter den flicka som försvann för tio år sedan. Skelettet visar sig vara från järnåldern, men när ytterligare en flicka försvinner börjar poliskommissarie Harry Nelson misstänka att det kanske ändå finns ett samband. Dessutom är det någon som skickar anonyma brev till Nelson. Brev med uppgifter om vart flickorna finns. Brev som kryllar av hedniska, kristna och rituella symboler som alla pekar mot saltängarna. 
 
Jag kan börja med att erkänna att jag slukade Flickan under jorden (inte bokstavligt talat, det låter sannerligen makabert) på en eftermiddag/kväll. Jag packade några flyttlådor, läste en timme, packade några flyttlådor, läste lite till...och så höll det på. Ganska tidigt in i läsningen slog det mig att något kändes lite udda med boken. Då insåg jag att Griffiths skriver i presens, något jag inte tror att jag läst i en hel bok förut. Det blir verkligen ett speciellt språk när författaren gör så. Jag kan varken säga bu eller bä om konceptet. Det kan tyckas uppfriskande att inte bara läsa text skriven i imperfekt, men jag undrar vad som är Griffiths personliga motivering till varför hon gör så. Vill hon få det att verka mer aktuellt, som att allt man läser verkligen händer i realtid, precis just nu.
Jag drar mig till minnes att vi haft en diskussion om detta i min temabokcirkel - det måste ha varit förra sommaren. Var det Kallentoft någon nämnde som ett exempel på en författare som skriver i presens? Jag minns inte, får fråga gänget nästa gång vi ses.
 
Avslutningsvis vill jag säga att jag är mycket lockad att läsa resten av Ruth Galloway-böckerna på en gång, men eftersom endast en står på min Sommarläsning 2014-lista så får jag nog hålla mig ett tag till. I stället har jag, då jag fått något av ett sug efter deckare, tagit tag i den tredje delen av Ann Cleeves Shetlandskvartett, nämligen Rött stoft
 
 
 
1 Malin:

skriven

Har förälskat mig helt i den här serien!

2 Lena:

skriven

Elly Griffiths böcker är jag så sugen på att läsa!

3 Lärarinnan:

skriven

Visst är boken bra! Jag tycker att alla böcker om Ruth håller måttet och jag måste säga att en av mina favoritkaraktärer är Cathbad. Du har helt rätt i att Kallentoft skriver i presens, vilket jag nämnde på en bokcirkelträff hos mig förra sommaren, vilket minne du har! Även Divergenttrilogin är skriven i presens, vilket jag anser förstör läsrytmen något.

Kommentera här: