Ryskt bläck

Den unga stjärnförfattaren Nicolas Kolt är sliten. Succén med romanen Brevet och filmatiseringen av den har tagit honom till världens alla hörn, gjort honom till ett stort namn och gett honom en förmögenhet. Nu väntar alla på hans nästa bok, och alla – förläggare, flickvännen, anhöriga och vänner – tror att han är i stort sett klar med den. Men Nicolas har inte skrivit ett ord och blir alltmer stressad över detta faktum. Han och flickvännen Malvina tar en kort semester och åker iväg till Gallo Nero, ett lyxhotell på en italiensk ö. Där utspelas under några heta sommardagar flera händelser med avgörande betydelse för Nicolas liv, samtidigt som vi lär känna mannen bakom författarpseudonymen och tar del av hans återblickar kring hur han skrev Brevet och de familjehemligheter som gav upphov till romanens ämne.

Vad är det som gör att man tycker om en roman redan från början? Jag har svårt att sätta fingret på det med Ryskt bläck, men jag kunde inte släppa den under de dagar det tog att läsa den, utan tog varje tillfälle i akt att få fortsätta. Efteråt återkom tankarna ofta till boken, och efter ett par veckor har jag inte släppt den än. Det är inte så väldigt mycket som händer rent konkret under de tre dagar som romanen utspelar sig, de stora händelserna pågår i huvudpersonens tankar i form av tillbakablickar (vilket är ett smart knep för att berätta om hans liv för oss läsare) och det är framför allt den personliga förändring som pågår i huvudpersonen som fascinerar mig. För Nicolas är inte en sympatisk person för mig från början. Berömmelsen har stigit honom åt huvudet, samma huvud som han stoppar i sanden på strutsmanér när det gäller hans nuvarande skrivkramp. (Det är rätt underhållande vad mycket man kan hitta på för att slippa skriva till och med i en tom lägenhet som är avskalad i syftet att inget får störa författarens arbete). Han behandlar inte människor särskilt väl, men i takt med att jag får veta mer om honom ställer jag mig ändå på hans sida. Inte så att jag håller med hans felaktiga livsval, men jag förstår dem.

Tatiana de Rosnay är en utmärkt tecknare av persongalleri, karaktärerna får liv på sidorna. Just detta märkte jag redan i en av hennes tidigare böcker, Huset du älskade, men där fångade själva historien inte mig på samma sätt. Med Ryskt bläck stämmer allt: livfulla och färgstarka karaktärer och en spännande familjehistoria som berör, samt en huvudpersons kamp för utveckling i rätt riktning.

Tatiana de Rosnay kommer till Bok- och biblioteksmässan i höst. Det skulle vara väldigt intressant att få lyssna på ett seminarium eller en intervju med henne.

Tack till Sekwa förlag för ännu en pärla till bok!

 
 
 

Kommentera här: