Kvinnan på tåget

Det finns något skrämmande och samtidigt fascinerande med berättelser där brott kombineras med minnesförlust – har man inget minne av händelser kan man lätt bli manipulerad, särskilt av dem som står en närmast. Det är grunden till flera bra thrillers på senare tid, till exempel Innan jag somnar av Watson, och nu även Kvinnan på tåget av Paula Hawkins.

Huvudpersonen i berättelsen, som länge får föra ordet är Rachel. Hon är i slutet av trettioårsåldern, alkoholiserad och på glid efter att hennes äktenskap havererat. För att hålla skenet uppe tar hon tåget in till centrala London samma tid varje dag, trots att hon sedan ett tag tillbaka förlorat sitt jobb. Rachel ser sitt före detta hem varje tag från tågkupén, med mannens nya fru och deras barn boende där hon en gång själv bodde, men det är kring paret några hus bort som hon väver en fantasihistoria. Tills en dag då man på nyheterna berättar att kvinnan Rachel har sett från tåget varje dag är försvunnen. Rachel har på grund av en rejäl fylla en minneslucka från den kvällen, men hon känner på sig, hon vet att hon på något sätt varit involverad i försvinnandet eller åtminstone sett något. Om hon bara kunde komma ihåg vad...

Rachel börjar forska i fallet och samtidigt som detta sker börjar även de två andra kvinnorna i berättelsen att komma till tals genom att föra ordet ett kapitel i taget. Det är Megan, som har försvunnit, som berättar om sitt liv och tiden före händelserna, samt Anna, Rachels före detta makes nuvarande fru, som inte står på god fot med Rachel, eftersom hon tenderar att ringa eller besöka familjen på fyllan.

Kvinnornas öde sammanflätas, och inget är som man först trodde...

Jag tycker att det är befriande att Hawkins vågar skapa en sådan osympatisk huvudperson som Rachel. Misslyckad, alkoholiserad och överviktig, med ett irrationellt beteende som gör att skämskudden vill åka fram när jag läser. Rachels fylleepisoder lämnar mig med avsmak, och jag vill ruska om henne ordentligt, och skrika ”hur dum får man vara?!?”. På det sättet är Rachel raka motsatsen till vackra Anna och självsäkra Megan, men identiteter bottnar alltid i mer än man ser, vilket Hawkins spelar väl på. Perspektivet skiftar ofta, och det gör även mina misstankar. Det är rappt och spännande, ibland dock lite svårt att hålla koll på datumen och deras händelser som de olika kvinnorna ska gestalta. Men det är bara att låta sig svepas med, för Kvinnan på tåget är en thriller för den kräsna läsaren som vill ha en välskriven berättelse som berör och överraskar.

 

 

 
 

 

 

 

 

Kommentera här: