De gömda rummen

Violeta Lax, konstintendent och barnbarn till den spanske konstnären Amadeo Lax, har ägnat sitt liv åt sin farfars konstnärskap. Det finns inget hon inte känner till om honom. När hon får veta att farfaderns stora hus i Barcelona ska bli ett museum tillägnat hans verk skyndar hon genast dit. En stor muralmålning behöver tillfälligt tas ner för att underlätta renoveringen och bakom den upptäcks en dörr utan handtag. Där innanför hittas en mumifierad katt och en död kvinna.

I chock reser Violeta vidare till Comosjön i Italien där hon stämt möte med en kvinna som säger sig ha något viktigt att berätta. När pusselbit läggs till pusselbit i farfaderns liv inser Violeta att hon i själva verket inte har haft någon aning om sin familjs sanna historia …

De gömda rummen är en bok som jag har sneglat länge på, och köpte så småningom under bokus höstrea tidigare i år. Baksidestexten utlovade att de som tycker om att läsa Carlos Ruiz Zafons och Isabelle Allendes böcker kommer att tycka om den här romanen, och det stämmer att det är lite liknande författarstil hos Care Santos som hos de andra nämnda författarna, fast minus de något övernaturliga inslagen som både Allende och Zafon är förtjusta i.

De gömda rummen utspelar sig i flera parallella tidsperspektiv - konstnären Amadeos far och mor i sekelskiftets Barcelona, barnbarnet Violeta i nutid; Amadeo och hans bror Juan; Amadeos unga fru Teresa på 1930-talet; hennes svärmor Maria med det lyckliga och arrangerade äktenskapet, och så småningom träder pusslet kring familjen Lax mörka gåta fram. Låter det rörigt? Det är det inte – författaren har verkligen berättelsen i sin hand och tappar inte bort sig. De gömda rummen är ännu en av de riktigt bra historiska romaner som är en njutning att läsa, och där man lär sig lite historia på köpet, i mitt fall historia som jag inte så bekant med: Barcelonabornas liv kring början av 1900-talet och senare det spanska inbördeskriget och dess ursprung och konsekvenser. Jag var inte heller så bekant med spiritistiska sällskap och deras intellektuella grunder, vilket tack vare Amadeos fru Teresa och hans mor Maria beskrivs ingående men inte för detaljrikt.

En hel del kraft har lagts ned åt att levandegöra konstnären Amadeo Lax och hans verk med hjälp av katalogtexter om olika tavlor samt dåtida brev, och jag kommer flera gånger på mig själv med att börja googla på målaren, trots att jag vet att han är fiktiv. Det kanske låter lite udda, men jag kan verkligen uppskatta att man skapar fiktiva figurer eller världar och lägger ner möda på detaljerna (ett fantastiskt exempel som är helt i en egen klass är Nattfilm av Marisha Pessl).

De gömda rummen var alltså en historisk roman helt i min smak!

 

 

 
 
 
 

 

 

 

 

1 Joelinda:

skriven

Tack, Judit, det här låter som en bok för mig. Har aldrig hört talas om den men beskrivningen är väldigt tilltalande.

Svar: Vad kul att recensionen inspirerade till läsning! /Judit
Bea, Sara och Judit

Kommentera här: