Älgbarnet

I tisdags delades årets ALMA-pris ut till minne av Astrid Lindgren litterära arv. I år gick priset till den amerikanska författaren Meg Rosoff.
    Generellt är jag en person som upplever författare post-pris. Det kan vara Nobelpristagare, Carnegiemedaljörer eller Augustprisvinnare – i det sista fallet har jag dock läst en författare pre-pris (Karin Bojs – Min Europeiska familj) i och med vårt ambassadörskap de senaste två åren. Döm då om min förvåning när det visar sig att Meg Rosoff, vars bok Älgbarnet jag lånade av en slump på bibblan i förra veckan och vars bok Justin Case jag köpte på en second hand för en tia i tisdags, då jag såg att den vunnit Carnegiemedaljen 2007, visar sig ha vunnit ALMA-priset!
    För första gången i mitt läsande liv är jag i flödet, med i hetluften - läser jag något som faktiskt är lite på tapeten. Oftast känner jag mig som läsningens motsvarighet till att ha förra säsongens kläder. Jag är helt enkelt lite efter. Jag köar sällan på biblioteket för att läsa de senaste böckerna, snarare skickar jag någon stackars bibliotekarie ner till magasinet för att hämta någon dammig P. D. James volym, som ingen brytt sig om att låna det här millenniet. Så det är nu, med en liten rakare hållning, som jag skall leverera en kortfattad recension av Meg Rosoffs till yttermera visso kortare roman Älgbarnet.

Jess är 17 år gammal och väntar barn tillsammans med sin pojkvän. Föräldrarna är inte glada över händelsernas utveckling men Jess vill ha sitt barn och tror att hon är förberedd på det kommande mödraskapet. Något hon däremot inte förväntat sig är den älgbebis, som förlöses via kejsarsnitt; en nätt liten gosse på drygt 10 kilo, med en sammetslen mule och ludna klövar. Fast besluten att göra det bästa av situationen försöker Jess och pojkvännen att skapa en så normal tillvaro som möjligt för sitt barn.
    Älgbarnet är en dråplig och tankeväckande uppväxtskildring, som Rosoff framgångsrikt lyckas inhysa på endast 101 sidor. Är man så hågad kan man analysera bokens mer djupgående temata framför de uppenbart komiska. Har vi inte alla känt oss som den klumpiga älgen i rummet någon gång? Har inte vi, våra föräldrar eller omvärlden i sig någon gång försökt få oss att passa in i en situation där vi så uppenbart sticker ut? Hur många barn upplever inte skolgången som en ytterst svår period i sitt liv på grund av ett långt mindre synligt hinder än att man är en älg utan motriktningsbara tummar?
    Älgbarnet kommer helt klart att hamna på topplistan över de mest besynnerliga böcker jag har läst i år, men bakom sin knasiga fasad döljer det sig en kärleksfullhet och ömhet som är rörande.

 

Älgbarnet (häftad)

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera här: