Avd. för grubblerier

Buddisterna säger att det finns 121 sinnestillstånd. Av dessa är det bara tre som innehåller olycka och lidande. De flesta av oss ägnar vår tid åt att röra oss fram och tillbaka mellan dessa tre”.

 

Under flera veckor dök det upp en bok när jag läste recensioner i olika tidningar: Avd för grubblerier av amerikanska Jenny Offill. Det som lockade mig var beskrivningen av en kvinnas kringskurna liv, inte de ofta påstådda likheterna med Holden Caulfield i Salingers Räddaren i nöden (det finns få böcker som enligt min mening är så överskattade som just Räddaren i nöden).

Det namnlösa kvinnojaget i Avd för grubblerier är ungefär 20 år i början av boken, kanske 15 år eller så äldre vid slutet. Hon vill skriva, hennes första roman ges ut och hon planerar att bli ett ”konstnärsmonster”, en sådan som inte fogar sig i någon norm, utan lever för sin konst. Hon har ett rätt vanligt liv egentligen, lever i Brooklyn, har vänner, funderar på att gå tillbaka till sitt ex, flyttar så småningom ihop med sin pojkvän. De gifter sig, och Barnet föds, en flicka som bara skriker. Efter det lever berättarjaget inte längre för sin konst, utan blir en vanlig kvinna och mor. Den andra romanen, som alla förväntar sig av henne, kommer inte, istället får hon ställa upp som spökskrivare åt en hobbyastronaut som är rik. Äktenskapet börjar krisa, och här blir berättarjagets ”jag” till ”hon” eller ”hustrun” ett tag, som för att distansera sig från krisen.

Det är känsliga, skarpa iakttagelser som staplas på varandra romanen igenom, för det här är inte en vanlig beskrivning av ett liv. Det är huvudpersonens tankar som vi får ha sällskap med en bit på vägen, och trots att de irrar hit och dit som vilken människas tankar som helst, så skapar de en skrämmande helhet. Skrämmande med betydelsen av smärtsamt skarp samtidsanalys, att det, trots hur långt vi har kommit i fråga om jämställdhet, inte är lika lätt och självklart för en kvinna att få arbeta med det hon brinner för. Berättarjagets omsorg om sina närmaste (trots att hon inte är någon självutplånande überkvinna) gör att det är hon själv och vardagens nödvändighet som begränsar hennes skrivtid och frihet, något som hennes man bara TAR, utan att egentligen tänka eller mena något illa. Och trots att jag själv fungerar likadant blir jag oerhört provocerad över att vi kvinnor är så dåliga på att tänka som en Knausgård eller en Bergman eller valfri STOR man med familj – och om någon kvinna gör det, jämställer sitt arbete med sina ”plikter” som mor, ja, då vet vi hur det brukar låta med både reaktioner och samvetet. Och samtidigt finns den stora kärleken där, kärleken som överskuggar allt, nämligen kärleken till barnet, som gör allting värt det. Det är kluvet, precis som i verkliga livet.

Jag ska sluta svamla, för jag känner att jag inte gör romanen rättvisa. Jag vill bara tillägga att Jenny Offill är en väldigt skicklig författare – bara att komma på konceptet och att skriva på det här sättet gör mig häpen av respekt. Hennes gestaltning blir, trots det fragmentariska formatet, väldigt precist, och hon överlåter åt läsaren att tolka mycket av det som finns mellan raderna. Tillsammans får jaget och läsaren gå igenom förundran, sorg, raseri och desperation, medan vi delar hennes ursinne över makens svek, sina egna tillkortakommanden som konstnär och mor. Det är bitvis mörk och ångestframkallande läsning, men samtidigt mycket humoristiskt. Trots svärtan och djupet skrattar jag ofta, och försöker lägga många av de smarta grubblerierna på minnet.

 

Alltid när hustrun känner för att ta droger, tänker hon på Sartre. En enda snedtändning och så förföljdes han av en gigantisk hummer under återstoden av sitt liv.

 

 
 
 
 

Kommentera här: