En lång vinter

I en avlägsen by i spanska Pyrenéerna bor Miquel och hans familj. Miquel är just hemkommen efter den obligatoriska tvååriga militärtjänstgöringen, och nu är det lillebror Jordis tur att åka iväg. Efter att lillebror har blivit inkallad och åkt upptäcker Miquel att hans mamma har alkoholproblem. När han konfronterar föräldrarna visar det sig att fadern har känt till problemet. Efter ett stort gräl försvinner mamman, samtidigt som årets första snöoväder drar in.

Miquel och hans far söker efter mamman, och de försöker att komma så långt det är möjligt på igensnöade vintervägar. Polisen blir involverad, men det är lika svårt för dem att göra något i det dåliga vädret. Kommer man att hitta mamman i tid, eller blir de tvungna att vänta tills vårens töväder kommer och det blir för sent?

Någon exakt tidsålder för när berättelsen utspelar sig anges inte. Så som folket bor i byn och med tanke på deras sysslor skulle jag säga någonstans kring 1950- eller 60-talet, för vid något tillfälle nämns det att ”det stora kriget” har varit. Fast hade enkla bönder i Spanien jeep på den tiden? Det kanske de hade.

Till omfånget är Colm Tóibíns roman inte stor, men innehållet är desto djupare. Det är hela livshistorier som berättas i enkla bisatser, det är hopp och förtvivlan, och en familj som faller sönder. Stilen är lågmäld och odramatisk, trots det synnerligen dramatiska som pågår. Det är mycket som händer ”mellan raderna”, mycket som är outtalat både inom familjen och bland befolkningen i byn.

Jag måste erkänna att boken var ganska dyster läsning, men ändå tyckte jag om Tóibíns stil. Nu när jag har fått prova på hans prosa vill jag gärna läsa något längre verk av honom. Jag är särskilt intresserad av Nora Webster – den boken verkar vara ett intressant kvinnoporträtt.

 

 

 
 
 
 

 

 

 

Kommentera här: