På Chesil Beach

Det har inte gått mer än några timmar sedan jag avslutade Ian McEwans På Chesil Beach (i skrivande stund är det måndag kväll), men alltsedan jag vände det sista bladet har karaktärerna, deras öde och deras maktlöshet hängt sig kvar, likt en grå slöja i mitt bakhuvud. Jag har dammsugit - tänkt på Florence och Edward, oljat trall - tänkt på Florence och Edward, nattat barn - tänkt på Florence och Edward. Ja, ni förstår poängen. Ian McEwan lyckas att på endast 181 sidor förmedla en kärlekstragedi av episka mått.
 
Det är 1962. Edward och Florence har gift sig tidigare på dagen och sitter nu vid ett middagsbord på ett hotell i Dorset och äter sin bröllopsmiddag. Bröllopsnatten smyger sig allt närmare. Båda makarna är oskulder, men då Edward har sett fram emot denna stund och idkat självavhållsamhet i en hel vecka, får den kommande fysiska närheten Florence att må illa. Förväntningar byts i förtvivlan och förtvivlan övergår i vrede och bitterhet. Hur skall man kunna sätta ord på det man känner när orden inte uppfunnits än?
 
Det är ett minimalistiskt skådespel som McEwan spelar upp. Bakom varje ord och varje gest lurar fallgropar och ödesdigra konsekvenser för det unga paret. I små glimtar får vi se det förflutna: Edwards uppväxt i en fattig familj på landet, där modern är psykiskt sjuk sedan en olycka, Florence liv i det välbärgade hemmet i Oxford. Berättelsen växlar skickligt mellan nutid och dåtid för att slutligen hamna i våra dagar, där en åldrad Edward tänker tillbaka på sommarkvällen i Dorset och hur de val han inte gjorde formade hela hans liv.
 
Jag tyckte att På Chesil Beach var en fantastisk roman. Det enda som lämnar mig med en bitter eftersmak är känslan av att det är Edward som får sista ordet - inte Florence. 
 
 
 
 

Kommentera här: