Äkta amerikanska jeans

En liten disclaimer: jag kommer inte att spoila, men om du inte har läst de föregående delarna av ”Det stora århundradet”, så kommer du nog inte att förstå så mycket av de tankar jag har kring boken...

 

Att varje år få läsa en ny del i serien om ”Det stora århundradet” av Guillou har för mig varit som att komma hem till en kär gammal vän. Men inför den sjätte delen som heter Äkta amerikanska jeans hade jag vissa farhågor. Jag har tyckt så mycket om familjen Lauritzens äldre medlemmar och deras öden med början under sent 1800-tal, att jag inte ville släppa dem och ha ett generationsskifte i historien. När det var Johanne, Rosa och deras kusiner som förde ordet kändes det okej, men nu när jag såg att Oscar och Christas barnbarn Eric kommer att vara huvudsaklig berättare så var jag skeptisk. Jag vill ju inte att vi ska lämna den första halvan av 1900-talet, jag vill inte att de karaktärer som jag tyckt så mycket om ska bli gamla och dö, jag vill inte att familjen Lauritzens bekväma överklasstillvaro och sammanhållning ska moderniseras, förändras och ändras om i grunden! Och ändå vet jag att det måste ske.

Eric är tolv år när berättelsen börjar, och då är vi i början av 1950-talet. Det blir ett kapitel för varje år som går, och Erics berättelse varvas med brev mellan honom och hans ”tante Johanne” år 1968. Vi förstår att det är då Eric skriver sina memoarer, under året då revolutionen bränner genom Europa och världen. Johanne blir en sorts korrekturläsare och kritiker, och det ett är smart drag av Guillou, för på så vis förekommer han eventuell kritik som skulle kunna uppstå mot den stil som en naiv och långtifrån allvetande barnberättare har. För medan Erics uppväxttid pågår med sport, skola, tjejer och annat som brukar bekymra tonårspojkar, genomgår hela släkten Lauritzen stora förändringar. Eric ser allt med ett barns ögon och förstånd, det är ofta som han inte har hela bilden klart för sig om vad som pågår omkring honom. Ibland skulle jag vilja ha tydligare förklaringar, men för det mesta sköts det snyggt, även om det är en hel del vi läsare får pussla ihop själva. Men det är en spännande tid i Sverige: det är nu som grunden till det svenska folkhemmet läggs, kalla kriget och kapprustningen i världen påbörjas, och de tyska influenserna försvinner och ger rum åt de amerikanska. Världens första generation av ”tonåringar” blir till, och klassamhället förändras.

Förutom att läsa Erics historia rakt upp och ner så förstår man att mycket i romanen är självbiografiskt för Jan Guillou. Från förfädernas nationalitet och klasstillhörighet till att han faktiskt också gick på Vasa Real, varifrån han relegerades och fick gå på internatskola en tid. Men fördelen med självupplevda detaljer är att berättelsen bär spår av så många små saker som är svåra att hitta på om man inte har upplevt dem, det ger en autenticitet till det hela. Så mina farhågor till trots blir det spännande läsning som jag har svårt att avbryta för pauser.

Jag vet inte hur många delar till som är planerade i denna serie, men slutet verkar förebåda åtminstone en bok till. Blir det samma nivå på nästa del läser jag gärna vidare!

 

 

 
 
 

 

 

 

Läser just nu: Färjan!

FÄRJAN av Mats Strandberg
 
Hur många kapitel har du läst: Boken har inga kapitelnummer, men jag har läst till och med sida 283.
 
Bokens första mening: Det är nästan en timme kvar till avgång.
 
Senaste meningen du läste: Hon pekar, och handen skakar så mycket att vinet skvätter över kanten på hennes glas.
 
Vad tycker du om boken så här långt: Vältecknade karaktärer, härligt ryslig och massor av blod. Jag gillar!
 
Bästa händelsen hittills: Det är lite svårt att beskriva och jag hoppas att jag inte avslöjar för mycket nu, men det måste bli tänderna. Och inte som i vampyrtänder och huggtänder. Utan alla de scener där människor som blivit "smittade" tappar sina mänskliga tänder. De bara lossnar, liksom ramlar ur munnen på dem. Flera åt gången. Och Mats beskriver det så vidrigt att jag har kommit på mig själv med att sitta och spänna käkarna och knipa ihop munnen för att mina egna tänder inte ska få för sig att hoppa ut ur munnen på mig. Jag ryser bara jag tänker på det, fast på ett härligt sätt förstås :) Och när mina äldsta barn går omkring här hemma och vickar på sina lösa mjölktänder och vill att jag ska känna ... Nej, tack!
 
 
 
 
 
 

I tystnaden begravd

Jag har haft en mycket intensiv sommar i år. Inte bara semesterperioden, utan även tiden före och efter. Jag har varit så trött att när egentid väl har infunnit sig så har jag inte alls varit sugen på att läsa, hellre klämde jag ett avsnitt av någon tv-serie innan jag stöp i säng. Så min lässtatistik har nog varit den sämsta på många somrar, och läslusten i princip obefintlig.

När jag återgick till arbetet så plockade jag med mig pocketutgåvan av Tove Alsterdals I tystnaden begravd. Vi hade ju läst hennes Låt mig ta din hand i bokcirkeln,och jag tyckte mycket om den, inte minst för den historiska aspektens skull som gick tillbaka till 1970-talets gerillarörelse och politiska läget i Argentina. Den här gången var det dock Tornedalen och 1930-talets Ryssland som var i fokus.

Den före detta stjärn-skidåkaren Lapp-Erik slås ihjäl med en yxa i den ensliga byn Kivikangas i Tornedalen. Ryktet säger att det var ryssar som utförde dådet, att det var ett rånmord. Samtidigt skjuter en rysk maffiamedlem ihjäl sin partner i Sankt Petersburg, och påbörjar sin flykt. Den numera arbetslösa radiojournalisten Katrine kallas hem från London när mamman är så sjuk att hon inte klarar att ta hand om sig själv och måste placeras på vårdhem. Katrine och hennes bror får ett anbud från en mäklarfirma på en fastighet uppe i norr som de inte visste att modern ägde. Katrine reser till Kivikangas och upptäcker att hennes mamma har dolt sitt förflutna, och börjar nysta upp sin släkthistoria. De tre historierna dras allt närmare varandra fram till den spännande upplösningen.

Den här boken och jag klickade från första sidan! Jag tycker så mycket om beskrivningen av det norrländska klimatet, människorna, livsstilen däruppe! 1930-talets kommunistiska vurm och ungdomarna som åkte till Sovjet för att hjälpa till att bygga ett kommunistiskt paradis var ny kunskap för mig, och när jag får lära mig sådana historiska detaljer under läsning av skönlitteratur så blir jag alltid lika glad. Jag är också svag för släktkrönikor där någon letar i det förflutna och får lägga samman pusselbitar. Den ryska delen av berättelsen måste ha krävt hemskt mycket research, vilket alltid är beundransvärt av skönlitterära författare. Tove Alsterdal verkar tycka om att ha en politisk vinkling i sina romaner förutom den historiska, och det passar min smak utmärkt. Jag läser gärna ännu mer av henne, och det snart. Som tur är har jag hennes debutroman Kvinnorna på stranden och den nyutgivna Vänd dig inte om att se fram emot.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

RSS 2.0