Glasblåsarns barn

I en by i Småland under tidigt 1800-tal bor glasblåsaren Albert med sin hustru Sofia och deras två barn Klas och Klara. Den lilla familjen är fattig och Albert sliter hårt för att skapa och sälja sitt glas. På den årliga vårmarknaden i Blekeryd försvinner Klas och Klara. De har blivit kidnappade av en man som kallas för Härskaren och tvingas nu att växa upp tillsammans med hans hustru Härskarinnan i ett ödsligt slott i en folktom stad.

Glasblåsarens barn är en besynnerlig och mångbottnad saga, som jag minns att jag förstod mycket litet av när jag som elvaåring såg Anders Grönros filmatisering. Idag, som vuxen, är jag inte helt säker på att jag förstår den bättre. Gripes mörka fantasivärld är fortfarande höljd i dunkel. Precis som en mörk skogstjärn har man ingen aning om vad som rör sig där nere i det svarta djupet. Karaktärer som Flaxa Mildväder (någon som för enkelhetens skull kan kallas för en häxa) och hennes orakelsiande korp Kloke är som tagna ur något mytiskt epos. För mig handlar Glasblåsarns barn om ensamhet. Härskarinnan som är ensam i sitt öde slott. Hon har allt hon kan önska, men det är just det som gör henne så olycklig. Härskaren är beroende av att höra ordet tack, vilket lett till att han avskärmat sig från alla för att helt kunna koncentrera sig på att uppfylla Härskarinnans önskningar. Sofia känner sig ensam och övergiven i sitt äktenskap, då Albert hellre spenderar tid i hyttan än med henne. Och slutligen, Klas och Klara – två barn som oftast lämnas för sig själva då föräldrarna har fullt upp med att sätta mat på bordet.

Oavsett huruvida jag verkligen förstår Glasblåsarens barn eller inte så kvarstår det faktum att Gripe har lyckats skapa en intressant och suggestiv historia som får mig som läsare att grubbla över allt det som gömmer sig mellan raderna på den drygt 160 sidor långa boken, snarare än det som står i klartext.

 

 

 

 

Tack till Modernista för läsexemplaret!

 

1 sture :

skriven

Oj, vad spännande att du läst den! Jag har inte sett filmen på över 15 år men jag minns hur fascinerad och rädd jag var för den mycket obegripliga berättelsen.

Kommentera här: