Tre koppar choklad

Eftersom merparten av min läsning kommer från engelskspråkiga områden är det roligt när jag hittar författare som kan ge variation från detta. Jag läste De gömda rummen av spanska Care Santos för ett tag sedan och tyckte mycket om hennes stil och släktberättelse som utspelade sig i Barcelona. När det var dags att välja böcker inför semesterresan fick hennes senaste roman Tre koppar choklad följa med – boken var en godbit jag hade sparat på till semestern.

Sara är arvtagare till ett av Kataloniens mest anrika chokladkonditorier och lever för att föra familjetraditionen vidare. I sin ägo har hon en antik chokladkanna av vitt porslin, som bär på en fascinerande och rik historia. När Sara blir mittpunkten i ett laddat kärleksdrama kommer den sirliga kannan att spela en alldeles särskild roll.

För Aurora, tjänsteflicka i en välbärgad familj i 1800-talets Barcelona, är den dyrbara chokladen något förbjudet. Ändå är det i hennes händer som husets värdefulla chokladkanna hamnar när frun i familjen rymmer med sin älskare.

Marianna, ung änka till det sena 1700-talets mest berömda chokladtillverkare, får som kvinna inte utöva sitt yrke efter att maken gått bort. Hon tvingas ge prov på stor handlingskraft och uppfinningsrikedom för att inte förlora sitt livsverk.

Visst låter det som en underbar historisk roman? Och det var väl inget fel på delarna i sig, men jag hade fått intrycket att allt skulle hänga samman. Visst, man får reda på kannans ursprung till slut, men de tre historierna har inget med varandra att göra förutom choklad och kannan. De är mer som tre längre noveller som handlar om kvinnliga chokladmakare i tre olika tidsepoker. Det är säkert mitt fel att jag satt och väntade på att historierna skulle knytas ihop, för egentligen utlovas inte detta i beskrivningen. En annan sak som störde mig var att samtliga tre berättelser slutade abrupt och lämnade en ”jaha, vad händer nu?!?”-känsla...

Nej, jag är faktiskt besviken - trots ett stilistiskt väl utför hantverk haltar berättelsen i sin helhet och blir för fragmentarisk.

 

 

 

 

 

Kommentera här: