Född i synd

Detta med läslust går ju, som bekant, upp och ned i perioder. Ofta tycker jag att det beror på hur man mår i övrigt och i vilken utsträckning man tycker att man får tid att slå sig ned och läsa. När det går lite trögt med en bok kan man lätt tappa all lust att läsa någonting, någonsin igen.

Jag har sedan förra veckan varit fast (och då inte på ett bra sätt) i Bo Giertz Stengrunden. Det hela verkade mycket lovande till en början. De första hundra sidorna flög förbi, men sedan gick liksom musten ur mig. Det kändes som att läsa sig fram i ett hav av sirap. Jag kände helt enkelt inte för historien eller karaktärerna längre.

 

Vad gör man då när lästvivlet ansätter en? Jo, man plockar upp något lättläst som kräver ett minimum av tankeverksamhet, men som ger ett maximum av välbehag och underhållning. För mig blev räddningen denna gång Nora Roberts tredje och avslutade del i trilogin Systrarna i Clare, Född i synd. Med en titel som får mig att vilja kräkas började jag ändå läsa och vips så var den slut. De lyckliga tu fick varandra och alla levde lyckliga i alla sina dagar. Knappast originellt, men välbehövligt när man har läst in sig i ett hörn.

 

Berättelsen handlar om den yngsta systern till Maggie och Brianna, som är ett resultat av faderns tillfälliga förbindelse med en ung amerikanska. Kvinnan, Shannon, har i hela sitt liv trott att hon vetat vem som varit hennes far och får, milt sagt, en chock när modern på dödsbädden bekänner att Shannon är resultatet av en semesterromans på Irland. På Irland har Maggie och Brianna försökt hitta den kvinna, vars kärleksbrev de hittat bland faderns kvarlämnade saker. När de får reda på att kvinnan är död och att de har en syster, bjuder de henne att spendera några veckor med dem på den irländska landsbygden. Väl där lär Shannon inte bara känna sina systrar och i viss mån sig själv, utan även den stilige bonden på gården intill. Ni hör väl, det är ju bäddat för romantik à la Roberts.

 

På senare år har jag börjat tycka att Roberts romantik står mig upp i halsen, men Född i synd (åh, jag kommer inte över min aversion mot den sliskiga titeln) var faktiskt inte så illa som jag trodde. Visst är det starka känslor och brinnande, passionerade tal om kärlek, men jag köper det faktiskt den här gången. Nu kanske jag kan återvända till Bo Giertzs landortspräster från 1800-talet – eller kanske inte riktigt än.

 

 

Summa summarum: Nora Roberts: en livboj när du tappat allt driv i din läsning.

 

 
 
 
1 Joelinda:

skriven

Jag har svårt att tänka mig att ens ÖPPNA en bok som heter "Född i synd" och som har en kvinna med fladdrande hår på omslaget.
Men barnet på bilden var supersött!

Svar: Ja, ibland kan både titel och omslag sannerligen sätta käppar i hjulet. Det är dock insidan som räknas...eller? ;)
Bea, Sara och Judit

2 Sofia Fritzson:

skriven

Jag tycker Roberts var som bäst ungefär kring den tidsperioden då den boken kom ut. Har många favoriter därifrån :)

Svar: Jag håller med. Mitten av 90-talet och därikring är böckerna riktigt bra! / Bea
Bea, Sara och Judit

Kommentera här: