Francesca

Francesca är sexton år och har precis börjat i en ny skola. En skola med hundratals killar och bara 30 tjejer. En miljö som inte passar någon och allra minst Francesca. Hemma är det inte heller bra. Mamma Mia har inte gått ur sängen på flera dagar och pappa Robert slätar bara över barnens frågor med ett "Allt kommer att bli bra". Men kommer allt att bli bra? Kommer det någonsin att bli som förut igen?
 
Precis som med Melina Marchettas Jellicoe Road upplevde jag en trög start i läsandet av Francesca, men när boken väl hade kommit i gång fanns det inget som stoppade handlingens kaotiska driv framåt. Karaktärerna är intressanta, mångbottnade och välskrivna. Stereotyperna lyser med sin frånvaro och i dess plats har Marchetta samlat ihop en skara unikum, som nästan hoppar upp från sidan. Även Francesca är något av en gåta som man som läsare försöker lösa. I och med att man följer hennes perspektiv är det ju bara ur hennes synvinkel saker och ting berättas. Till en början tycker man precis som Francesca om allt och alla hon möter, men sedan inser man att en förstapersonsberättare är en bedräglig vägvisare. Detta blir extra tydligt i Francescas relation till modern, som hon ömsom kallar för mamma och ömsom för Mia. Deras förhållande har en dualitet som Francesca är medveten om, men som också gör det svårare för henne att förhålla sig till moderns psykiska sjukdom - ett tema som skildras och lyfts fram på ett mycket eftertänksamt och empatiskt sätt i boken. Många barn har erfarenheter av att leva med föräldrar som mår mer eller mindre psykiskt bra i kortare eller längre perioder, men den typen av skildringar har fattats inom ungdomslitteraturen - i alla fall fram tills nu.
 
Summa summarum: En välskriven relationsroman och livets mörkare perioder och vägen ut ur dem.
 
 
 
 
 
 
1 Lena:

skriven

Tyckte också att Francesca var lite trög i början, men i övrigt väldigt bra.

Kommentera här: