Fyrväktaren

Jeanette Wintersons roman Fyrväktaren är den sortens bok där man efter avslutad läsning inte riktigt förstår vad man har varit med om att läsa. Så känner i alla fall jag, och varför det är så ska jag göra mitt bästa för att förklara.

Romanens berättarjag är en ung flicka vid namn Silver. Det är 1960-tal, och den tioåriga Silver är ett illegitimt barn till en sjöman som var på tillfälligt besök i kuststaden Salts. Modern dömdes på grund av att ha fött ett barn utanför äktenskapet till ett liv i samhällets utkant, och där lever mor och dotter i frid tills modern dör. Silver tas omhand av Pew, den blinde mannen som har hand om fyren Cape Wrath. Pew är nästintill mytisk – ålderslös, för det har alltid funnits en Pew i 150 år som har tagit hand om fyren, men är det en och samma man eller söner i rakt nedstigande led? Hur som helst, förutom att lära Silver fyrens dagliga rutiner berättar Pew historier, och han gör det på ett magiskt, fängslande sätt. Silver får höra om stadens och den omgivande bygdens historia, och om enskilda personer som betytt mycket för trakten, bland annat Babel Dark, vars far, Josiah Dark var den som initierade bygget av fyren och som anlitade ingenjören Robert Louis Stevenson för arbetet, en man som sedermera blev en berömd författare.

Silvers och Pews stillsamma liv beskrivs under drygt mer än hälften av boken, och deras vardag varvas med Pews berättelser. Det är magisk, underbar läsning.

Sedan kommer nyheten om att fyren ska automatiseras, och att Pew och Silver måste flytta. Pew kan inte leva utan sin fyr, han försvinner, och återigen står Silver ensam. Nu börjar det hoppas hit och dit i tid, och jag tappar tråden. Silver flyter omkring i tillvaron, filosoferar över stort och smått, och man undrar vad som är illusion och vad som är sant? Vilken tid är vi i, är hon fortfarande barn eller vuxen – för hon går omkring i Bristol (och dricker espresso på Starbucks, som inte hade någon filial i Storbritannien förrän 1998, fick jag fram) och bara verkar driva i största allmänhet. Jag fattar att hon på ett intellektuellt plan är ute efter sammanhang och en fortsättning på historierna som ska förankra henne i verkligheten, men det spretar för mycket för att jag ska kunna få ett sammanhang.

Nu skulle man kunna tro att slutet drar ner betyget avsevärt för boken, men på något konstigt sätt är jag ändå nöjd, på grund av att större delen av boken var sån fin läsning. Jag är i alla fall inte avskräckt från att läsa mer av Winterson, tvärtom sporrad att utforska hennes författarskap. Fyrväktaren är en bok som man skulle ha fått mer ut av om man hade läst litteraturhistoria, för jag misstänker att Winterson anspelar på mycket som jag inte förstår. Till exempel, visst fanns det en blind bifigur som hette Pew i Stevensons Skattkammarön? Han berättade väl också historier? Det och mycket annat skulle jag vilja fråga en insatt person med kunskaper i litterturvetenskap- eller historia, och jag är mer sporrad än någonsin att själv läsa en kurs eller två i ämnet.

 

 

 

 

 

 Läs även recensioner om Varför vara lycklig när du kan vara normal och Skymningsporten av Winterson.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera här: