Gilead

När jag hörde talas om Marilynne Robinson var det i samband med att USA:s president Barack Obama rekommenderade hennes böcker och intervjuade henne inom ramen för sin intervjuserie med enligt honom framstående och viktiga personer. Vad USA:s president rekommenderar att man ska läsa kan ju te sig ovidkommande, men det var Robinsons personlighet och sättet hon framstod på som gjorde att jag blev nyfiken på hennes böcker och köpte därför hennes Pulitzer-belönade roman Gilead till min man i julklapp.

Romanen utspelar sig i den amerikanska mellanvästern på 1950-talet, där pastorn John Ames, som är 76 år, skriver ett brev till sin lille son. Ames vet att han inte har långt kvar att leva, och i och med att han gifte sig sent i livet med en mycket yngre kvinna och fick barn sent, så vet han även att sonen inte kommer att kunna lära känna sin far på djupet. Därför börjar han att skriva ett långt brev till sin son, där han berättar om sitt liv, sin historia, sin tro, sina glädjeämnen och besvikelser i livet, och allt annat han kommer på.

Det är många viktiga och intressanta saker som Ames berättar och funderar kring: om sin far och farfar, också präster i helt olika tider med helt olika syn på vad det innebär att frälsa människor. Om inbördeskrig och växlande ideologier. Om generationsklyftor, framsteg och tradition, om tro och tvivel. Ames försöker helt enkelt sammanfatta allt som han har upplevt, vet och tänker, och eftersom han håller på och skriver länge så förirrar han sig ibland i mindre viktiga saker. Eller gör han det, tänker jag under läsningens gång? För Robinson har uppenbarligen full kontroll över vad hon skriver och hur hon formulerar sig, och även till synes oviktiga saker finns med i romanen av en anledning, det blir jag alltmer övertygad om, ju längre jag läser. För det är en ovanligt välutbildad författare vi har att göra med i Robinson (doktorsgrad i engelska, utbildning i teologi) och hennes engagemang och intelligens lyser igenom, men samtidigt är hennes framställning ödmjuk genom en rik men avskalad stil. Det finns många passager i Gilead som jag skulle vilja skriva av och komma ihåg. Jag som vanligtvis är en snabb läsare var tvungen att lägga ifrån mig boken då och då och låta innehållet sjunka in.

Gilead är samtidigt inte bara en berättelse om John Ames och hans liv, utan även en berättelse om den USA som under pastorns livstid har förändrats kraftigt, både på gott och ont, sett två världskrig rasa, rassegregationen börja utmanas och se sina unga försvinna mot en mycket annorlunda framtid jämfört med vad föräldrarna hade. Och samtidigt som brevet är en sorgesång över förgängelse är det en tacksamhetens och livsglädjens lov, och hoppets fanbärare: saker och ting kommer alltid att fortsätta förändras – det har de alltid gjort och kommer att fortsätta att göra det, och det är helt i sin ordning.

 

 

 

 
 
 

 





 






 

Kommentera här: