Gryningsfeber

Sverige 1945. Den 25-årige judiske ungraren Miklós anländer till landet efter att ha överlevt helvetet i ett koncentrationsläger. Han väger 29 kilo och läkaren ger honom sex månader att leva på grund av utbredd lungsjukdom.

Men Miklós har andra planer: han ber flyktingsamordnarna om en lista och han skriver 117 brev till de unga ungerska kvinnor som härstammar från hans hemstad Debrecen, i syfte att hitta en hustru. Han får några svar, men det är i Lili som han hittar den stora kärleken. Snart blir deras brevväxling intim och så småningom träffas de. Mot alla odds vill de knyta samman sina liv och låta kärleken vinna. De vill leva, de vill älska.

Eftersom det är Miklós egen son som har skrivit boken så förstår man redan från början att huvudpersonen levde längre än de utmätta sex månaderna. Han levde faktiskt till 1998, och det var då författaren fick de samlade kärleksbreven av sin mor. Han läste dem under en enda natt, och visste direkt att det här var historien han hade väntat på att få skriva.

Gryningsfeber skrevs redan 2010 och passerade ganska obemärkt förbi. Det var i samband med att Péter Gárdos ville filmatisera sin bok 2015 som intresset för boken tog fart, och spridningen till övriga länder blev ett faktum under bokmässan i Berlin. Nu är boken översatt till de flesta europeiska språk och är på väg även till andra kontinenter.

Stilen i boken är ganska lågmäld och faller inte offer för effektsökeri, vilket skulle kunna vara förståeligt med de öden som skildras. Men författaren vältrar sig inte i hemska detaljer från sina karaktärers förflutna, varken sina föräldrars eller de andra överlevandes som Miklós och Lili lärde känna under sin konvalescentvistelse i Sverige. Det är bara i små glimtar som det förklaras precis så mycket som är nödvändigt, och på ett paradoxalt sätt är detta mer effektfullt så. Jag blev väldigt berörd av viljan att till varje pris få leva vidare, att skapa sig ett nytt liv, inte bara för sin egen skull, utan för att hedra de som inte överlevde och för att få vara med och bygga en ny, fredlig värld.

Breven mellan föräldrarna citeras aldrig i sin helhet, utan man får bara del av enstaka meningar då och då för att förstärka det som berättas, och greppet fungerar förvånansvärt väl. Jag som har ungerska som modersmål tycker också att översättningen tar väl hand om den ungerska mentaliteten, de poetiska dragen och det för de svenska myndigheterna på 1940-talet så främmande hetlevrade ungerska temperamentet som Miklós och hans kamrater ibland gestaltar.

En känsla som jag bar med mig länge efter läsningen är att med brevväxlingarnas långsamhet har vi förlorat så mycket: att behöva formulera sig genomtänkt och vältaligt, att låta korrespondensen få eftertanke (jämför ett brev med ett sms eller mail!) att behöva vänta på något fint och spara breven för vidare läsning... Jag inser förstås att snigelpost hade många nackdelar (särskilt mellan länder efter andra världskriget, särskilt med tanke på hur de överlevande svävar i ovisshet i många månader när de söker sina efterlevande släktingar i romanen), men för romantisk korrespondens genom historien så har den snabba utvecklingen bara medfört nackdelar, vill jag påstå.

Förutom kärlekshistorien rymmer denna lilla bok förvånansvärt mycket: naturligtvis Förintelsens fasor, men även vardagsdetaljer i det svenska livet under efterkrigstiden och de överlevandes inte alltid problemfria förhållande till sin egen överlevnad. Så småningom återvände många av flyktingarna till sina hemländer, så även Gárdos föräldrar.

Péter Gárdos är framförallt verksam som film- och teaterregissör, och har varit det sedan 1971. Gryningsfeber gjordes till film genom ett ungerskt-svenskt-israeliskt samarbete 2015 och kommer på bio i Sverige under våren 2016.

 

 

 
 
 

 

 

 

Kommentera här: