Luke Skywalker Can't Read: and Other Geeky Truths

Journalisten, bloggaren och sci-fi-nörden Ryan Britt har i boken Luke Skywalker Can't Read: and Other Geeky Truths, samlat lite drygt ett dussin essäer om allt tänkbart inom sci-fi, fantasy, litteratur och film. Läsningen i sig är en fröjd då Britt har en förmåga att uttrycka sig både komiskt, precist och medryckande inom ämnen han otvivelaktigt brinner för. Han är en folkbildare av rang. Resultatet blir att jag själv vill se och se om filmer och serier jag inte sett på åratal, och att min att-läsa-lista sväller utom alla rimliga proportioner. Aldrig hade jag kunnat ana alla dessa lager av underliggande förgreningar och fantastiska samband inom sci-fi- och fantasykulturen - visst att både C. S. Lewis och Tolkien använder sig av bibelmetaforer har väl inte gått någon förbi, men Star Treks långvariga förhållande till klassisk litteratur hade jag inte haft en aning om om inte Britt varsamt guidat mig igenom myriader efter myriader av böcker, filmer, noveller och TV-spel – allt tänkbart nördrelaterat.

 

Min favoritessä – om man nu får uttrycka sig så, är Nobody Gets Mad About Hamlet Remakes: Rise of the Relevant Superheroes, som tar upp den eviga – och nu så här i efterhand – onödiga frågan om vilken som är bäst: boken eller filmen? Kan en film förstöra sin urkälla? När upphör urkällan att gälla? Varför blir folk inte upprörda över nytolkningar av Shakespeare (en del mindre välgjorda än andra), men över det faktum att det ska komma en ny Spindelmannen redan 2017? Jag är villig att sträcka mig så långt som att säga att Britts essä är det mest välformulerade jag läst inom ämnet (vilket egentligen inte säger någonting – då min erfarenhet av ämnet i skriftlig form är obefintligt - fram till nu). Har vi inte alla varit med om att bearbeta chocken/sorgen/ilskan efter en bok som blev en helt annan film än vi hade trott. Om jag ska gå till min själv så har jag lärt mig att uppskatta och älska Fantomen på Operan (romanen av Gaston Leroux) och Phantom of the Opera (musikalen av Andrew Lloyd Webber) som två för evigt sammansvetsade, men ändå totalt åtskilda kulturella betingelser. Kan jag klara av det, så kan folk vänja sig vid tanken på Ben Affleck som Batman.

 

Avslutningsvis är det upplyftande och befriande att nörden äntligen fått inta sin rättmätiga plats i vår kultur. Vad skiljer egentligen dagens nörd från dåtidens orakel? Är de inte en näst intill outsinlig källa för information – visserligen inom ett mycket snävt område, men ändå?

 

Jag känner på mig att 2016 kommer att bli ett år så jag läser (läs: ska försöka läsa) fler essäsamlingar eller dylikt. Det är ett mycket genomtänkt och lättillgängligt format som passar mig bättre än noveller. Näst på tur torde vara Nick Hornbys uppföljare till Housekeeping vs. The Dirt. Den står i hyllan hemma och väntar på mig.

 

 

Summa summarum: Luke Skywalker Can't Read aka Läsarens Guide till Galaxen!

 

 
 
 
 
1 Lena:

skriven

Noveller har jag börjat läsa en hel del, men man borde även läsa essäsamlingar.

Kommentera här: