Och så levde de lyckliga

Anna är lite över trettio och gift med Phil, som har tre barn sedan ett tidigare äktenskap. Anna älskar sina bonusbarn men drömmer om ett eget. Phil däremot är inte så villig att gå igenom småbarnsåren en gång till.

Michelle är en framgångsrik småföretagare som med sin inredningsbutik fått affärsgatan i den lilla staden Longhampton att blomstra igen. Bakom den självsäkra företagarfasade döljer sig däremot en mycket osäker kvinna. Michelle har i fyra år levt separerad från sin man och önskar att hon hade modet att ta ut skilsmässa, men kan hon hoppas på att få börja om och leva ett nytt liv fritt från rädsla och övergrepp?

 

Lucy Dillons tredje, fristående bok om det lilla samhället Longhampton innehåller minst lika mycket stämning och lika många levnadsglada hundar som hennes tidigare böcker, Ensamma hjärtan och hopplösa hundar och Hundar, hus och hjärtats längtan. Jag har läst de två föregående böckerna, även om det var några år sedan, och minns dem som charmiga och innerliga. När så den tredje boken, Och så levde de lyckliga, visade sig handla om en bokhandel och minst två boknördar torde den vara som gjord för mig, men den har stått oläst i min hylla i flera år. Varför?

Ja, det kan man fråga sig. När det gäller språk och intrig håller kanske ingetdera någon fantastisk hög nivå, men det är lättillgängligt och trevligt – även om jag ibland önskade att de kvinnliga huvudkaraktärerna morskade upp sig lite och slutade att hålla inne med alla känslor och levde sina liv på sina villkor. All denna velighet och underkastelse kan bli något tröttande till slut.

Ta exemplet Anna. Lever man i ett äktenskap borde man kunna ha en bättre kommunikation än hon och maken Phil. Man borde kunna få ge utlopp för sin vilja och sina drömmar. Detsamma gäller Michelle – en karaktär som jag för övrigt har mer översyn med då hon levt i ett förhållande bestående av psykiska övergrepp i flera år – hon borde också sätta ned foten lite tydligare. Även om karaktärerna utvecklas under bokens gång så tar de aldrig de där sista avgörande stegen mot en nystart, återupprättelse och en ny morgondag – vilket de förtjänar. I stället känns hela upplösningen lite vag och tveksam. Levde de verkligen lyckliga...eller?

 

Summa summarum: En trevlig feelgood som kan läsas i stort sett när som helst, i vilket väder som helst och i vilken sinnesstämning som helst. 

 

 
 
 
 

Kommentera här: