Odinsbarn - Korpringarna #1

Lagom till mellandagarna hängde jag på hypen med Odinsbarn av Siri Pettersen. Boken är del ett i en trilogi som heter Korpringarna och är en fantasy-roman. Det är en speciell förväntansfull känsla att påbörja första delen i en fantasy-serie: kommer jag att kunna sjunka ner i den värld författaren beskriver, kommer den att vara välskriven, ett fräscht koncept som inte faller i några klyschor? Förhoppningarna var både höga och låga.

Det krävdes lite koncentration med detaljerna i början, att få allt klart för mig i Pettersens värld, som känns som någon sorts nordisk mytologisk värld med helt egna varelser och lagar. Huvudpersonen Hirka växer upp nära naturen, mitt i den, i en värld som befolkas av varelser som ser ut ungefär som människor, förutom att de har svans. Det vill säga, alla utom Hirka har svans, för som hennes pappa har berättat för henne blev hennes svans bortbiten av vargar när hon var liten.

Boken börjar när Hirka blir femton år och det är månaderna före Riten, som för femtonåringar markerar övergången till att bli vuxen. Det finns en kraft i världen och den kraften kan invånarna i Hirkas värld ”omfamna” och utnyttja. Kraften använder man också vid Riten, men Hirka kan inte famna, har aldrig kunnat det, och nu är hon rädd för vad som ska hända med henne under Riten.

Av sin far får Hirka så småningom veta varför hon inte har en svans. Svansen har inte blivit bortbiten av vargar, vilket Hirka trott hela sitt liv - hon har aldrig haft en svans. Hirkas far hittade henne när hon var ett spädbarn men varifrån hon kommer vet han inte. Hon är förmodligen ett odinsbarn, en menskr, en röta som förgiftar världen.

Hirkas bäste vän Rime är dotterson till en av de mäktigaste, en av rådsmedlemmarna – de som lyder direkt under Siaren (en sorts gudsgestalt). Tillsammans med Rime kan Hirka känna kraften och han har lovat att han ska hjälpa henne vid Riten. När Hirka väl deltar i Riten förändras allt. Inte bara för Hirka utan för Rime och för hela världen.

Det tog inte lång tid att fastna i Pettersens värld, Odinsbarn är verkligen så bra som alla sagt. En bidragande orsak är förmodligen känslan av att även om man inte fattar allt i första boken, hur det hänger ihop och vart allt leder, så har jag ändå känslan av att författaren har stenkoll och kommer inte att sjabbla bort historien. Hennes kärlek för den värld hon har skapat lyser igenom historien som är välskriven och genomarbetad. Man blir stolt över att det inte bara är anglosaxarna som kan skriva kvalitativ fantasy, utan att den nordiska mytologin och naturen som ju lämpar sig så väl för fantasyvärldar har kunnat användas så bra av en skandinavisk författare. Jag tvivlar inte på att bitarna kommer falla på plats och att jag bara kommer att bli mer och mer imponerad av den värld Pettersen byggt då.

Om man utöver bra läsning för läsningens skull ska behöva leta efter budskap så finns det också: utanförskap, rätt och orätt, begreppet av mod – det finns flera teman att välja på. Jag gillar också att Hirka får vara omväxlande i sin personlighet, alltid stark men inte statiskt fast i en viss roll, utan att hon får förändras i takt med omständigheterna.

Nästa bok i serien heter ”Röta”. Någon skrev att den ska vara ännu bättre och det ser jag verkligen fram emot, mycket snart. När man väl har kommit in i en värld av den här sorten får det inte dröja för länge innan man läser hela trilogin.

 

 

 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

1 Boklysten:

skriven

Har hört mycket positivt om de här böckerna och börjar nästan bli sugen på att läsa dem.

2 David /OArYA:

skriven

Och tredje och avslutande delen kommer innan sommaren, i maj tror jag.

3 Lena:

skriven

Är otroligt sugen på denna serie för jag har hört så många fina ord om den.

Kommentera här: