En syster i mitt hus

Jag har hittills tyckt väldigt mycket om Linda Olssons böcker. Nu vill jag sjunga dig milda sånger berörde mig djupt, och Sonat till Miriam och I skymningen sjunger koltrasten befäste författarens position hos mig som någon jag alltid höll lite koll på, för att snabbt kunna läsa om hon kom med en ny bok.

Så det var med förväntan jag började läsa En syster i mitt hus. Olsson brukar vara bra på att skildra sargade själar och udda personligheter som inte riktigt passar in i vanliga normen, och brukar kunna göra det på ett trovärdigt, berörande sätt.

I ett stort hus på Costa Brava i norra Spanien, Pyrenéernas sista utpost innan de försvinner ner i Medelhavet, väntar Maria med bävan på sin syster Emma. Sist de sågs var på mammans begravning för två år sedan. Sedan dess har Maria levt en ensam tillvaro.
Det är oktober och turisterna har precis lämnat den lilla staden. De båda systrarna promenerar, simmar i det ännu ljumma havet och tillbringar långa kvällar på husets takterrass. Deras samvaro är stel och konversationerna tafatta. Emmas närvaro inkräktar alltmer på Marias liv.
Men successivt kommer deras barndomsminnen ifatt dem och till slut måste de närma sig det som inte går att samtala om. Om den förlorade systern, hon som dog. Den älskade. I bakgrunden finns hela tiden deras mamma. Alltings början och alltings slut.

Den beskrivningen lät som en berättelse Olsson skulle kunna hantera med bravur. Tyvärr kom varningssignalerna i form av en överdos av klyschor rätt snabbt. Det är smärtsamma minnen från det förflutna och skadade familjerelationer, vilket i grund och botten hade kunnat skapa en bra historia, för tanken är god. Man förstår även att ältandet (jag finner inget bättre passande uttryck) systrarna emellan är deras form av terapi, men det är ändå deppigt och plågsamt att utsättas för detta som läsare.

Andra störningsmoment är till exempel saker som de respektive karaktärerna inte hade en aaaaning om när de väl kommer i dagen, när vi läsare har listat ut dem för länge sedan.

Det är tråkigt att utförandet är så halvdant, och romanen lyfter tyvärr inte längre fram heller, trots att den blir något bättre under den sista tredjedelen. Men då är det för sent att rädda läsningen från den beska bismak som uppstod under den första delen.

Jag är som sagt besviken, som man ju blir när en omtyckt författare inte når upp till den nivå man är van vid. Jag hoppas att detta är en tillfällig svacka hos Linda Olsson.

 

 

 

 
 
 

 

 

 

1 Hanneles bokparadis:

skriven

inte riktigt min favoritbok

Kommentera här: