Huset vid sjön

År 2003 tvingas Sadie ta en ofrivillig ledighet från sitt arbete hos Londonpolisen efter att ha blivit ”för involverad” i ett fall rörande en försvunnen mor och en kvarlämnad flicka i en lägenhet. Sadie tar sin tillflykt till Cornwall, till morfaderns hus. Under en joggingtur springer hon (bokstavligen) på en gammal herrgård som heter Loanneth, släkten deShiels hem sedan flera generationer tillbaka, en egendom som står övergiven sedan 1930-talet. Det var då, 1933, som familjens minsting, Theo, försvann spårlöst under en midsommarfest. Man hittade varken kroppen eller någon annan ledtråd och händelsen sargade familjen svårt.

Berättelsen växlar både tid och berättare boken igenom – dels är det Sadie som i brist på annat tar upp det nedlagda gamla fallet igen, ovetande om att sanningen står henne närmare än hon anar. En annan berättare är Alice, ett av fyra barn på godset Loanneth, sexton år under den ödesdigra sommaren, då en brådmogen tonåring med författardrömmar, numera en erkänd författare av detektivromaner. Alice får anledning att tänka tillbaka och nagelfara sin egen inblandning i vad som har hänt brodern och vilka händelser som utlöste det hela. Som ett komplement kommer även Alices mamma Eleanor till tals, och hennes livhistoria och så småningom svåra val är minst lika spännande och engagerande som de övriga parallellberättelserna.

Det är stor romankonst att kunna hålla i så pass många trådar, inte tappa bort historien eller läsarnas engagemang, och samtidigt servera överraskande vändningar. Allt detta bemästrar Kate Morton, de stora familjehemligheternas och engelska lantgodsens okrönta drottning (trots att hon ju kommer från Australien). När jag tror mig veta hur det hela hänger ihop är hon naturligtvis några steg före vilket gör att mina gissningar oftast inte stämmer. Hennes senaste roman, Huset vid sjön, är i klass med hennes tidigare romaner, och kanske snäppet bättre stundtals – en roman som jag ville läsa fort och samtidigt ha kvar oläst länge... Det är många lager som man arbetar sig igenom tills man kommer till botten av historien, och det slutliga lösningen är elegant utförd och lämnar mig helt nöjd. Jag tycker om sättet Morton skriver på – hon skyndar sig inte, låter historien ta den tid den tar, likt klassiska brittiska författare kunde göra på sin tid. Trots detta finns det inga tråkiga passager, utan det som finns i romanen är både av vikt och av intresse.

Jag är sparsam med att ge toppbetyg till lästa böcker, men Huset vid sjön får det utan tvekan! En roman som får läsaren att glömma tid och rum, men att komma ihåg varför man älskar att läsa när det finns böcker som denna.

 

 

 

 

Läs också Mortons tidigare böcker: Dimmornas lek, En välbevarad hemlighet, I det förflutna och Den glömda trädgården.

 

 

 

 

 

 

1 Lotta:

skriven

Kate Morton alltså, en sån njutning! perfekt semesterförfattare! För mig är ändå Den glömda trädgården hennes bästa...

Svar: Ja, visst är hon underbar! Jag berördes mest av I det förflutna, men de andra var jättebra också! /Judit
Bea, Sara och Judit

2 Johannas deckarhörna :

skriven

Längtar efter att läsa den, men sparar den lite till sommaren.

Svar: Den kommer att bli perfekt sommarläsning, då en del av händelserna utspelar sig under varma sommardagar! /Judit
Bea, Sara och Judit

Kommentera här: