Så har jag det nu

Den USA-födda men Londonbaserade författaren Meg Rosoff förärades ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne i våras. Jag har varit nyfiken på hennes författarskap länge, men priset och uppmärksamheten kring det gjorde att jag köpte hennes debutroman, Så har jag det nu och läste i ett nafs.

Vi befinner oss i nutid, fast ändå inte, eftersom det är ett fiktivt krigshot som hänger över i stort sett hela världen när 15-åriga Daisy skickas från sitt hem i New York till sin moster och kusiner på landet i England. Daisys tolkning är att pappan och hans nya fru som väntar barn vill ha henne ur vägen. De senaste årens kamp mot pappans val av fru och hans vilja att skapa en ny familj har lett till att Daisy har tagit till självsvält som ett vapen, och har fått gå hos otaliga psykologer.

Det blir en stor kontrast som möter Daisy i England – en bohemisk familj, lantliv med djur och allt som hör till, och framförallt kärlek och förståelse, då alla accepterar och tycker om henne.

Men orosmolnen hopar sig: mostern som är engagerad i fredsbevarande arbete reser till Oslo och fastnar där när kriget bryter ut. Terrorister bombar London och undantagstillstånd råder. Daisy och de fyra kusinerna har det trots allt rätt bra i sitt hus ganska länge, där de lever sommarens bekymmerslösa dagar utan vuxen inblandning. Det uppstår känslor mellan Daisy och en av kusinerna, Edmond, och ett tag är de alldeles höga på sin kärlek. Men så småningom trappas stridigheterna upp och kusinskaran splittras. Efter det handlar det mesta om att överleva och att så småningom kunna återförenas.

Rosoff berättar i jagform genom Daisy, och gör det väl, med känsla för hur en nutida tonåring tänker och handlar. Daisy är kantig, men smart och mottaglig för det nya. Det känns trovärdigt och engagerande. Det mest skrämmande och tänkvärda i romanen är dock själva kriget, och vilka uttryck det tar – det är precis så vissa har det i krigsdrabbade länder just nu: nästan som vanligt, men efter ett tag tvingas man att klara sig utan mer och mer av det som man trodde var oumbärligt. Det är också ett smart drag av författaren att inte definiera fienden, inte hänga ut en viss etnisk grupp eller ett land som DÅLIGA. Hela kriget ter sig ganska oförklarligt, vilket det ju blir när man i brist på elektricitet inte har tillgång till nyheter från media eller via telekommunikation, utan måste förlita sig på hörsägen eller militärens minimalistiska instruktioner.

En mycket bra och tänkvärd ungdomsroman som jag upptäckte även har filmats! Dock märks det redan i trailern att man har tagit sig friheter och frångått en del från bokens handling, men jag är nyfiken på tolkningen i alla fall.

 

 
 
 
 

Kommentera här: