Snökimonon

1989, Paris. En kall vinterkväll får före detta kriminalkommissarie Jovert ett brev av någon som påstår sig vara hans dotter. Samma dag får han av en slump (eller kanske inte?) lära känna en av sina grannar, den japanske herr Omura. Trots en motsträvig Jovert är de två männen snart insnärjda i varandras livsberättelser. Omura berättar om tre kvinnor som båda två var involverade i hans bäste vän Katsuo Ikedas liv. Jovert i sin tur berättar om familjen han förlorade och tiden i Alger, där han arbetade för den franska underrättelsetjänsten. Mycket mer än så kan man inte summera denna komplexa historia utan att berätta för mycket.

Språket är mycket poetiskt och vackert romanen igenom, och varje kapitel bygger sina stenar på det föregående, likt ett intrikat pussel, och till slut, efter en resa av sanningar som avslöjas en efter en, når den sitt stora avslöjande. Men tyvärr känner jag att något saknas – det är framför allt Joverts livhistoria som får bli lite för kortfattad eftersom den japanska delen (som är mycket vacker, sorgesam och läsvärd i sig) får ta så stor plats.

Vissa artiklar som har skrivits om Snökimonon hävdar att boken inte bara är en historia om mysterier, utan ska ses som en metafor för sagoberättandets konst. Det må hända att så är fallet, men även med en dold agenda bakom ska en roman kunna läsas rakt upp och ner och kunna avnjutas i sig, och inte bara för att möjligen kunna finna någon sorts ”metafor” bakom. Som det är nu, dras betyget ner av oklara slut, vilket inte är detsamma som öppna slut, utan jag hade gärna sett även kommissarie Joverts livshistoria anta en lika detaljerad form som Omuras och Ikedas, samt velat följa honom en bit in i framtiden för att se hur han hanterar sitt föräldraskap till slut. Med en roman som höll så hög klass både stilistiskt och innehållsmässigt nästan hela vägen, skaver de saknade bitarnas ofyllda plats värre än hos en medioker berättelse.

 

 

 
 
 
 
 

 

 

 

Kommentera här: