Vågspel

När Ann Rosman kommer med en ny roman är det fest! Vågspel är den sjätte boken med polisen Karin Adler i huvudrollen i den nutida berättelsen, medan parallellhändelserna brukar skifta tidsmässigt, med den gemensamma faktorn att de ofta utspelar sig runt Marstrand eller svenska Västkusten, de också. Fast Vågspel är inte riktigt som de andra, eftersom den tar med oss till Orkneyöarna:

Den 5 juni 1916 förliser det brittiska krigsfartyget HMS Hampshire utanför Orkneyöarna. Med sig till havsbotten tar det 700 man inklusive krigsministern Lord Kitchener. Första världskriget pågår och enligt ryktet var fartyget på väg med dyrbar last till Ryssland när det gick på en tysk mina. Många är dykarna som med livet som insats försökt finna och bärga Hampshires mytomspunna skatt.

Nästan hundra år senare hittas en segelbåt drivande utanför samma kust. På däck finner man blod och andra spår efter slagsmål. Båten tillhör Bo Stenman, pensionerad dykare hemmahörande i Marstrand. När det står klart att det var Bo själv som seglat båten beger sig kriminalinspektör Karin Adler och hennes kollega Folke till Orkney för att bistå polisen i utredningen. En kropp hittas och ytterligare en båt, och i jakten efter svar på vad som hänt blir kopplingarna mellan den försvunne Bo och det för länge sedan förlista fartyget allt starkare. En dykexpedition vid vraket på sjuttiotalet höll på att sluta i katastrof och av någon anledning har Bo Stenman gjort sig ovän med många av sina tidigare dykarkollegor.”

Först trodde jag att parallellhändelserna skulle utspela sig under första världskriget, men det är 1970-talet som dominerar när det gäller det förflutna. Det är då dykaren Bo Stenmans erfarenheter beskrivs. Och även om jag tycker om när Rosman går längre tillbaka i tiden älskar jag även den här boken! Jag har bitvis läst att folk har tyckt att Vågspel är aningen lång och innehåller för mycket fakta om dykning, men det tycker inte jag. Jag fascineras av beskrivningar om trycksättning, dekompression och djuphavsdykning, och bugar för den grundliga research som Rosman har gjort i ämnet (som hon ju alltid gör). I efterordet berättar hon om varför hon skrev just den här historien, och inte en som utspelar sig kring Marstrand, och eftersom hon besvarar de frågor jag hade under läsningen är allt mer än förlåtet. Berättelsen innehåller inte många rafflande vändningar denna gång, det är mer lågintensiv spänning hela vägen. I nutid tycker jag om hur Karins kollega Folke får en slags upprättelse när vi lär känna nya sidor hos honom.

På det stora hela levererar Rosman som vanligt, och hennes tvåårsrytm när det gäller produktion innebär att jag nu måste vänta länge till nästa bok i serien... Hennes två senaste romaner Havskatten och Vågspel har ju båda utspelat sig under 1900-tal, och även om jag tyckte mycket om båda två så önskar jag nu att hon återgår till att berätta om svensk historia, och då helst några hundra år tillbaka i tiden!

 

 

 

De tidigare delarna i serien om Karin Adler och Marstrand, förutom de redan nämnda två heter Fyrmästarens dotter, Själakistan, Porto Francos väktare och Mercurium.

 

 

 

 

 

Kommentera här: