Lady Susan blir film!

Jane Austens kortroman Lady Susan har filmatiserats och kommer senare i vår. Filmen är gjod av amerikanska skapare, och inte brittiska, som jag föredrar med liknande adaptationer, men trailern är lovande, se här:
 
 
 
Lady Susan skrevs 1795, men publicerades först långt senare. På svenska utkom den 1993, och kan vara svår att få tag på för den som vill läsa. Boken utkommer dock i ny översättning 2017 av Modernista förlag.
Lady Susan skiljer sig från Austens andra verk genom att den är en brevroman. Romanen består av 41 brev och en avslutning. Det är Lady Susan Vernon, en tilldragande änka, som kommer till att bo hos några släktingar på ett gods. Hom har flytt dit för att vänta ut att illasinnade rykten om hennes eskapader i London ska lägga sig. Men under tiden har hon andra planer, nämligen att fånga (förhoppningsvis rika) män åt sig själv och hennes motsräviga dotter Frederica.
Huvudpersonen skiljer sig också från Austens övriga genom att vara osympatisk och omoralisk. Det är i breven som hon skriver till sina vänner som hennes sanna karaktär avslöjas - i verkligheten charmar hon de flesta.
 
Det ska bli spännande att ta del av filmatiseringen!
 
 

En Gud i spillror

I Kate Atkinsons enastående roman Liv efter liv från 2013 fick vi lära känna den färgstarka familjen Todd och deras livsöden genom två världskrig, med bas på landsbygdsgodset Fox Corner, Rävhörna. Romanen berättades främst genom systern Ursula, som gång på gång fick en ny chans i livet, när något hade gått snett och saker och ting kom till sin spets, oftast genom skillnaden på liv och död, via val som till synes inte hade någon betydelse. Jag tyckte väldigt mycket om Liv efter liv, och har sedan dess gett bort den och rekommenderat den till många.

Huvudpersonen i En Gud i spillror är Ursulas yngre bror Ted, som i Liv efter liv, efter att ha trotts vara död, återvände efter två år i tyskt fångenskap. Enligt författaren är denna nya roman inte någon uppföljare, utan snarare en parallellberättelse till Liv efter liv. Greppet med att låta någon leva om och om igen är borta, men den fragmentariska berättarstilen som bildar ett slags pussel och som rör sig fritt genom olika tidsåldrar, är kvar. Vissa kanske kan störa sig på upplägget – jag tycker om att vi, samtidigt som Teddy minns sin barndom på 1920-talet, även får inblick i hans barnbarns liv på 1980-talet. Det som framträder allra tydligast på det här sättet är hur de olika generationerna, som tror sig vara fria från ärftligt beteende och bagage i psykologisk mening, ändå till viss del styrs av varandras val och öden.

En Gud i spillror är främst en roman om Teddy, kriget han utkämpade och hans liv efter krigsslutet, hans familj med hustrun Nancy och dottern Viola, som blev en synnerligen märklig människa. Men det som till synes lunkar på i maklig berättartakt visar sig till slut ha överraskningar i beredskap. För den fragmentariska berättarstilen ger författaren friheten att vara återhållsam med information, och portionera ut små glimtar av den när det passar, till det slutliga aha-ögonblicket. (Vilket, i mina ögon, ändå inte förklarar helt och hållet varför Viola är ett sådant monster, både som dotter och som förälder. Samtidigt står hon för en hel del av humorn i berättelsen, man anar att Atkinson tyckte att hon var en tacksam karaktär att driva med och stapla klyschor på).

Till sist en tanke som följde mig genom hela boken: står En Gud i spillror stadigt på egna ben, eller ska man helst ha läst Liv efter liv före? Jag tycker att En Gud i spillror med enkelhet kan läsas för sig, det är en mycket välskriven roman med ett underbart språk, om en mans och hans familjs livsöden. Samtidigt som jag, som hade läst Liv efter liv tidigare, kände bifigurerna som i vissa fall bara hastade förbi, på ett djupare plan, och visste vilken tyngd som låg bakom en väl avvägd bisats, vilket gav läsningen ett större djup. Så läs helst båda böckerna, för de är båda fantastiska romaner på sitt sätt, men tillsammans skapar de en helhet som är en pärla som skulle kunna vara juvelen i vilket författarskap som helst.

 

 

 

 
 
 

 

Waiting on Wednesday: Jag utan dig

 Waiting On Wednesday" is a weekly event, hosted here, that spotlights upcoming releases that we’re eagerly anticipating."
  
 
I april släpper Modernista den svenska översättningen av Kelly Rimmers Me Without You. Boken beskrivs som något för fans av Jojo Moyes och hennes Livet efter dig. Rimmer är en australiensisk romanceförfattare, men med tanke på titeln förbereder jag mig mentalt för att få mitt hjärta krossat. Vilket förresten är anledingen till att jag inte har läst Livet efter dig än, och förmodligen aldrig kommer göra heller.
 
Callum arbetar på en stor PR-byrå i Sydney och tar varje dag färjan hem till förorten Manly. En dag på färjan kommer han av en slump i samtal med Lilah, som är en engagerad jurist och miljökämpe, oc
h detta första möte utvecklar sig snabbt till en stormig förälskelse. Ingen av dem tror egentligen på kärlek vid första ögonkastet, men de klickar helt enkelt med varandra. Lilah försöker först kämpa emot med alla medel. Hon hittar på den ena ursäkten efter den andra för att inte låta känslorna ta över, men till sist ger hon upp och låter sig översköljas av kärleken. Allt ser ljust ut, och deras förhållande blir allt starkare. Men så kommer den dag då Lilah inte längre kan ignorera de sjukdomstecken som hon fruktat och hållit hemliga för Callum...
 
Jag utan dig (inbunden)
 
 
Ja, vad tror ni om det här?
Jag tycker det är jätteroligt att Modernista bjuder på lite romantik och jag hoppas att de fortsätter med det även i framtiden. När det gäller boken ser jag verkligen fram emot att läsa, men kommer nog ha näsdukar nära till hands.
 
 
 
 
 
 
 
Waiting On Wednesday" is a weekly event, hosted here, that spotlights upcoming releases that we’re eagerly anticipating."