Hausfrau

Amerikanskan Anna bor i Schweiz sedan nio år tillbaka, i en förort till Zürich. Hon är gift med bankmannen Bruno, och de har tre barn, trots att Anna egentligen inte ville ha ett enda. På ytan är Annas liv perfekt, men inuti henne stormar det. Hon är känslomässigt avstängd från sin omgivning och för att dämpa sin ångest och tomhet går hon delvis i jungiansk terapi, resten av tiden är hon involverad i flera otrohetsaffärer.

Hausfrau har beskrivits som en ”modern madame Bovary” och fått uppmärksamhet för de erotiska inslagen. Men om man är ute efter en Fifty shades-kopia, så letar man på fel ställe. Samlagsskildringarna är råa, de skvallrar mer om deltagarnas själsliga nakenhet än om annat, och först och främst är Hausfrau ett psykologiskt porträtt av en desperat kvinna som försöker bryta sig loss från vad hon anser vara ett instängt liv. Sexscenerna är de minst intressanta i den här mycket välskrivna, intelligenta och djupsinniga romanen, om ni frågar mig. Porträttet av Anna är så skickligt gjort att jag känner hennes ångest och lider hennes kval, och trots allt dumt hon gör vill jag att det ska gå henne väl, fast jag vet att katastrofen är svår att undvika. Men när den väl kommer är den ändå som en käftsmäll, rå och brutal.

Den jungianska terapin Anna går i hos Frau Doktor Messerli går inte heller av för hackor... Jag blir så provocerad och samtidigt full i skratt över innehållet i deras sessioner. Jag vet att jungiansk psykoanalys inte utger sig för att vara terapi, men det är svårt att förstå vad de som genomgår den rimligen kan vänta sig för hjälp av den. (Jag erkänner: jag är mer av en KBT-typ och har tilltro till dess verktyg).

Anna börjar, sent omsider, att ta lektioner i tyska. Under tiden som händelserna fortskrider får den tyska grammatikens egenskaper under Annas tyskalektioner illustrera mycket av egenskaperna hos karaktärerna eller händelseutvecklingarnas egensinnighet. Det är ett grepp som jag, språknörd som jag är, beundrar och uppskattar till fullo.

Min man är uppvuxen i Zürich, så vi har varit där många gånger, och jag känner till omgivningarna som beskrivs. Essbaum sätter fingret på schweizarnas egenheter, stoltheter och ömma punkter, och oftast är hon mitt i prick. Jag, som talar ganska flytande tyska, känner även igen mig i utanförskapet av att inte tala den lokala varianten, schweizertyskan, och de inföddas ovilja att övergå till högtyska i konversationer med utlänningar.

Jill Alexander Essbaum (född 1971) är lärare i kreativt skrivande på University of California och författare till flera prisbelönade diktsamlingar. Hausfrau är hennes debutroman. Men vilken debut!

Absolut fantastisk, både i sin råhet och sin djuphet som återges med kristallklar skärpa. Den lyckas säga så mycket om livet i stort, om kärlek, utanförskap, depression, moderskap, språk, integration, psykoanalys. Jag ska genast förbjuda mina bokcirkelkamrater att läsa den på egen hand, så att vi kan bokcirkla om den snart. Det finns så mycket att prata om och förundras över, vid sidan av den högst kvalitativa läsupplevelsen!

 

 

 
 
 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 Anonym:

skriven

Det låter som en väldigt intressant bok! Jag läste Madame Bovary i gymnasiet och blev alldeles fångad av hur Emma porträtterades.

Svar: Ja, det är nog den största styrkan i båda romanerna - hur kvinnorna porträtteras! /Judit
Bea, Sara och Judit

Kommentera här: