Hustrun

Först av allt vill jag brista ut i lovsång över författare som kan skriva en roman som är rik till innehåll men inte brer ut sig överflödigt i omfång. Meg Wolitzer behärskar denna konst, och som hon skriver! Jag hade redan goda vibbar och aningar när jag läste hennes ungdomsbok Belzhar förra året, men hennes första vuxenroman för mig, Hustrun, är en uppenbarelse i kvinnlig skärpa och tät prosa som skär rakt på sak, och ändå har öga och fingertoppskänsla för detaljer.

Romanen börjar med att 64-åriga Joan och hennes make Joe Castleman flyger över Atlanten från New York till Helsingfors, där Joe ska få ta emot Helsingforspriset för sina litterära prestationer. Priset är inte lika stort som Nobelpriset, men tillräckligt stort och med rejäla prispengar. På planet iakttar Joan sin åldrade, fetlagde man som glatt solar sig i glansen av flygvärdinnornas uppmärksamhet i första klass. Hon tänker tillbaka på sig själv som ung blond litteraturstudent som förfördes av den karismatiske läraren, tillika blivande författaren, och bestämmer sig för att hon ska lämna sin man. Medan de reser och så småningom anländer till Finland och Joe firas, varvas parets lyckade och glamourösa författarliv med Joans tillbakablickar till början av deras relation, det fattiga och bohemiska liv de levde i Greenwich Willage tills Joe plötsligt slog igenom som författare. Hon värderar och omvärderar deras respektive roller, både som par och som de föräldrar de blev till sina tre barn, sin tystnad över Joes otrohetsaffärer och den uppmärksamma läsaren kan uppfatta de brödsmulor till spår som så småningom leder till parets livshemlighet och Joans enorma uppoffringar.

Det är både kvicka, djupsinniga och rättframma observationer Joan levererar, ibland av ”slag på käften”-magnitud – om äktenskap, manliga och kvinnliga villkor på 1960- och 70-talet, framgång, genus och begåvning, samt den revirpinkande tillvaro manliga författare lever, med sina fruar som stöttande bihang i USA:s litterära elit. Som grädde på moset serveras vi ingen tillrättalagd slut, utan romanen blir ett vittnesmål över kärlekens och berömmelsens pris.

Hustrun är från 2004, och det är den första boken av Meg Wolitzer att översättas till svenska. Jag hoppas att fler följer, för när jag tittade igenom hennes övriga utgivna romaner känner jag att jag skulle vilja läsa samtliga.

Hustrun filmas just nu med Glenn Close i huvudrollen! I rätta händer kan det bli en fenomenal film!

 

 

 
 
 
P. S.: Kolla vad snyggt att förlaget Wahström & Widstrand inte bara satte sin logga hur som helst i någon kant av boken, utan på skrivmaskinen! Finurlig fullträff!
 
 
 
 

 

 

 

1 Marie Eggimann:

skriven

Det låter jättebra, vill läsa.

Kommentera här: