Kraften - Korpringarna #3

Det var med förväntan och inte bävan som jag tog mig an den avslutande delen av Siri Pettersens trilogi om Korpringarna, Kraften. Av den bävan jag kände inför del två, Röta, fanns inte ens en atom kvar, för i del två bevisade Pettersen att hon hade sin historia helt i sin hand och visste precis vart den skulle ta vägen.

I de tre romanerna har vi nu fått besöka tre olika världar, och i den sista delen är vi hos Umpiri i Dreysíl, de ”blindas” värld. Umpiri rustar för krig, med Hirka som verktyg vill de återta Kraften som togs ifrån dem för tusen år sedan. Hirka får möta sin biologiska familj och följa deras strävan efter att än en gång höjas i rang och bli en av de mest betydande familjerna.

Rime, Hirkas barndomsvän och kärlek finns kvar i Ymslanden och har sina egna bekymmer där: många vill ha makten över Rådet och rikena. Kapitlen växlar i perspektiv mellan Hirkas och Rimes upplevelser, och den stora frågan är om det går att förhindra ett krig, eller om ett krig är ett nödvändigt ont?

Kraften är en maffig och högst värdig avslutande del, där det dels blir som man kan förvänta sig, fast ändå inte på det sättet jag trodde. Pettersen kan konsten att överraska på ett smart sätt, hennes karaktärer är långt mer mångfacetterade än man anar vid första anblicken och deras agerande blir därefter. Kombinerat med relativt korta kapitel och en opretentiös men omsorgsfullt genomtänkt prosa flyger läsningen fram, driven av viljan att veta hur historien går.

 

Jag kanske förväntade mig mer av Umpiris värld, de tycktes stå över de andra varelserna med sin nästintill fulländade kroppslighet. Men även i deras värld står makt högt i kurs och de är inte helt olika oss människor – de är individer med en kultur, och en historia (och bättre minne på grund av sin livslängd för Umpiri lever länge, i tusentals år, och många av dem minns ännu kriget med Ymslanden och förräderiet som bröt Kraftens flöde mellan världarna och tog Kraften från Umpiris värld). Framför allt har de starka hierarkier och ett väldigt klassindelat samhälle. Det är mitt i detta Hirka hamnar, och först irriterar jag mig på henne, för hon är så dumdristigt principfast att det går ut över hennes egen säkerhet. Men så händer det som vi känner igen från de tidigare böckerna, att efter ett tag inser hon vad hon måste göra och bli lugn och målmedveten, och det är så jag gillar henne bäst. Jag tycker också mycket om hur hon förändras av allt som har hänt henne trilogin igenom, att hon inte är statisk i sin personlighet. Även hennes relation med Rime får växa och mogna, och jag är helt nöjd när jag avslutar läsningen.

Storartat fantasyepos med andra ord – jag är mycket nyfiken på vad Pettersen kan komma att skriva framöver!

 

 

 
 
 
 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 Andrea/Bibliophilia:

skriven

Jag brukar inte vara så förtjust i fantasy, men den här blir jag sugen på att läsa. Plus för det snygga omslaget!

2 Anonym:

skriven

Kunde inte sagt det bättre själv.

3 Anonym:

skriven

Maffigt var rätt ord, de fallna hade varit intressant att läsa en litteraturanalys om, det här med makt är ju väldigt viktigt i inte minst denna!

Svar: Ja, det fanns mycket man kan diskutera vidare kring! /Judit
Bea, Sara och Judit

Kommentera här: