Min fantastiska väninna

Jag har, ovetande om hajpen världen runt, haft Elena Ferrantes Neapel-svit i fyra delar på min adlibris-önskelista i ungefär ett år. När jag såg att den första delen skulle översättas till svenska bestämde jag mig för att följa den svenska utgivningens takt, och nu är Min fantastiska väninna, den första delen, utläst.

Elena Ferrante är en pseudonym, hittills är det ingen förutom hennes förläggare som vet vem som döljer sig bakom namnet. Jag gissar på att det är en kvinna, för jag är mycket tveksam till tanken att en man skulle kunna beskriva flickors vänskapsrelation på ett sätt som det är gjort i romanen.

När vi i början av boken möter Elena, som är i 60-årsåldern, är hennes bästa vän Lila försvunnen, och Lilas son ber om Elenas hjälp. Men Elena är inte så orolig – den nyckfulla och intelligenta Lila har alltid sagt att hennes stora önskan är att få försvinna en dag. Så istället för att leta efter väninnan sätter Elena igång med att nedteckna deras livshistoria, och historien om deras vänskap. Den första boken sträcker sig från 1950-talets Neapel och kvarteret där flickorna växer upp, till tiden då de är ungefär 16 år gamla.

Lila och Elena finner varandra när de är ungefär i 6-7 årsåldern. I den fattiga förorten skildras deras vardag och liv, egentligen en fruktansvärd barndom fylld av umbäranden och misshandel och strypta möjligheter, men eftersom alla har det så, så reflekterar man inte så mycket kring dessa saker. Kvinnornas liv formas ofta efter männens agerande och konsekvenserna av dessa, och kvarteret, med sina oskrivna regler, är lika mycket en egen karaktär i berättelsen som de av kött och blod.

Lila är väldigt orädd och självsäker, samtidigt intelligent och läshungrig. Elena är också begåvad, men det är bara Elena som så småningom ges möjlighet att läsa vidare i realskola. Det är dock Lila som förblir den dominanta i deras vänskap, hon som i smyg läser ikapp det som väninnan får lära sig i skolan, och ständigt överglänser Elena i intellekt och andra färdigheter. Lilas vetgirighet är tydligare än Elenas – vad som är den sistnämndas drivkraft är svårare att sätta fingret på, men det är till stora delar att få uppskattning från andra, inte minst Lila. Att alltid leva i skuggan av en karismatisk väninna präglar Elenas uppväxttid, och ofta är väninnorna i ofas – när det går bra för den ena är den andra mer olycklig.

Förutom skildringen av italienskt vardagsliv är historien en väldigt bra beskrivning av vänskap och hur omständigheter och ibland också tillfälligheter styr livet i olika riktningar. Lila och Elena avskyr tanken på att hela livet ligger kringskuret och utstakat framför dem, bestämt av andra. Berättelsen om deras vänskap går hand i hand med drömmen om att få lyftas ur sina förutbestämda sammanhang, helst få vara fri, ekonomiskt oberoende och att kunna göra detta genom utbildning.

Det är svårt att summera boken så att man gör historien rättvisa, för det är så många fina detaljer som gör upplevelsen till vad den blir. Hierarkin och konkurrensen bland familjerna i kvarteret, hur små skillnader i uppförande och klädsel noteras av alla och får betydelse, eller exempelvis det faktum att åka och bada i havet, som bara ligger några kilometer bort, är en lyx som är få förunnat. I början var jag lite skeptisk till romanen, som jag tenderar att bli när en bok har fått för mycket uppmärksamhet, men att få läsa om de två väninnornas liv har varit en av årets starkaste läsupplevelser.

Den andra delen i historien om Lila och Elena kommer i höst och får då den svenska titeln Hennes nya namn, en roman som jag redan nu längtar att få läsa.

 

 

 
 
 

 

 

 

Kommentera här: