Cosmo

För ett tag sedan fick vi en bok i brevlådan, Cosmo av Barbara och Harald Kjellström. Den riktar sig till tonårskillar som är 13-16 år, enligt författarna själva. Både jag och min yngsta son, som snart fyller 13 år, har läst boken. Som recension har jag valt att intervjua honom om läsningen. Jag vill härmed varna känsliga läsare för att sonen är mycket verbal, beläst för sin ålder och en person som funderar mycket. Uttrycken som här tillskrivs honom är hans egna, det vill säga det är inte jag som har lagt orden i hans mun.

Jag: - Berätta med egna ord vad boken handlar om!

Sonen: - Boken handlar om Pelle, som kallas Cosmo. Han är snart fjorton år och spelar fotboll i Västerängens BK i Stockholm. Hans lag vill vara med i Gothia Cup, men har ont om pengar och kämpar med att få ihop avgifterna. Cosmo är ingen stjärnelev i skolan, han tänker mest på fotboll. Mycket i boken handlar om matcher och träningar. Cosmos föräldrar bråkar en massa, och efter ett tag separerar de. Då åker pappan och Cosmo till Kreta. Där blir han kär. Mer ska man nog inte berätta om handlingen för någon som vill läsa.

 J: - Du spelar själv fotboll, tyckte du att sportdelen beskrevs bra och realistiskt?

S: - Ja, för det mesta. Jag störde mig på en sak, och det var att författarna använder ofta ny rad, både vid ny tanke, ny mening eller händelse. På det sättet såg man direkt om det blev mål eller inte när man läste om en match, för så fort man slog upp en sida såg man om det stod MÅL de nästkommande två sidorna. De skrev ofta MÅL med versaler. Det spoilade läsningen lite. Sen tyckte jag att det gick lite för bra för Cosmo i vassa situationer. Ingen i min ålder sätter alla sina frisparkar så där.

 J: - Om vi bortser från fotbollen och tänker på Cosmos liv för övrigt, vad tycker du då?

S: - Det kändes realistiskt, fast jag har som tur är inte varit med om bråkande föräldrar på den nivån som Cosmo. Det var bra att det blev ett miljöombyte i och med att de åkte till Kreta, för ärligt talat kände jag inte att jag brydde mig så mycket om karaktärerna under första halvan av boken. Sen ändrades det, och deras resa och de sista matcherna var intressanta. Fast jag har tänkt på varför kompisen Costas behövdes i berättelsen? Det blev liksom inget av hans roll i handlingen.

J: - Nej, det förstår jag. Men eftersom den här var första boken i en serie så kanske han återkommer...? Själv reagerade jag på att könsrollerna var ganska stereotypa, dvs att kvinnliga och manliga könsroller som presenteras känns förlegade. Var det något du tänkte på?

S: - Nej, inte förrän du tog upp det.

(Här följde ett samtal om könsrollers betydelse i böcker för ungdomar, där jag mest höll låda och sonen ömsom lyssnade, ömsom gäspade. Jag ska bespara er den utläggningen.)

J: - Några fler tankar och avslutande omdöme?

S: - Det kändes starkt att författarna ville att killar i min ålder skulle tycka om boken, att saker skulle låta coola och hippa, vilket resulterade i att det ibland kändes krystat. Men Cosmo var en okej bok och jag kan tänka mig att läsa kommande delar i serien.

 

 
 
Tack till författarna och förlaget Effektum för boken!
 
 
 
 

Kommentera här: