Nora Webster

Jag har tidigare läst en bok av den irländska författaren Colm Tóibín: En lång vinter, som var en stillsam roman, men som ändå innehöll för karaktärerna omvälvande händelser. Jag tyckte om boken, och jag tyckte ännu mer om nästa bekantskap med Tóibíns verk, nämligen filmatiseringen av hans bok Brooklyn. Jag hade sneglat på hans hyllade kvinnoporträtt Nora Webster ett tag innan jag norpade den på biblioteket. Brukar ni någon gång få en känsla för en bok som säger att ni med ganska stor säkerhet kommer att tycka om boken i fråga? En sån känsla hade jag för Nora Webster, och den känslan verkade stämma.

Platsen är Wexford, Irland, i slutet av 1960-talet. Nora Webster är kring 40 år och nybliven änka efter Maurice, hennes stora kärlek som hon har haft ett tryggt familjeliv med. Nora blir kvar med deras två pojkar, vars ålder inte anges exakt, men de verkar vara i de tidiga tonåren. Paret har även två äldre döttrar, men de har flyttat hemifrån.

Nora har varit hemmafru sedan äktenskapets början och trivts med det, men nu måste hon bli familjeförsörjaren, så hon återgår till ett kontorsjobb på en firma hon jobbade på före sitt äktenskap. Vi får följa Nora under tre år, och det är ett ganska stillsamt vardagsliv som sker inför våra ögon, medan Nora och hennes familj försöker anpassa sig till den nya situationen. Folk runt omkring är medlidsamma och välvilliga, och samtidigt fördömande i stort och smått, och även snabba att ge råd om hur de tycker att Nora ska leva sitt liv. Det positiva med folk som de har runtomkring sig är att Nora och hennes barn inte är ensamma – det finns mostrar och fastrar, mor- och farbröder, välvilliga bekanta och kolleger som rycker in då och då när det behövs hjälp. Men Nora inser snabbt att det är upp till henne att skapa en dräglig tillvaro för sig själv och barnen, och hon gör det lugnt, metodiskt och insiktsfullt.
Som sagt är det en stillsam roman, inte de snabba och stora händelsernas roman. Men jag tycker om Nora Webster, jag tycker om stilen i romanen, och jag blev lugn och trygg av läsningen. Ibland blev jag påmind om Olive Kitteridge av Elizabeth Strout – det är också en roman om en kvinnas liv, där vardagen får stå i centrum, fast Nora är en mer sympatisk person än Olive.

Mitt i lugnet utvecklas Nora och inser vikten av att tillåta sig själv och andra att sörja och läka. Men det är de små bestyren och vardagsdetaljerna som fångar mig mest, dessa små pusselbitar som formar våra liv till det stora hela de består av. På något mer svårförklarligt sätt får böcker som Nora Webster mig att tro på det goda inom människan och ger hopp för världen vi lever i, även i denna kaotiska tid.


 

 
 

 

 

Kommentera här: