Skottet

Jag som inte har varit så road av spänningslitteratur tidigare, har blivit en slukare av rang av denna genre det senaste året. Det var upptäckten att det inte behöver vara blodigt och rädsloframkallande av det allvarliga slaget som gjorde att jag hittade fler och fler böcker som passar mitt smak inom thriller-genren.

Det senaste fyndet är Skottet av Mary Louise Kelley, som handlar om Caroline Cashion. Hon är 37 år och professor i fransk litteratur i Washington. En person som trivs bäst i sällskap av 1800-talstexter och en kopp te. Men den senaste tiden har Caroline fått mer och mer ont i höger handled och i sin nacke. När det blir ohållbart visar en undersökning att Caroline har en kula i sin nacke, alldeles bredvid ryggraden. Det finns inget ärr och ingen rimlig förklaring till kulans existens. När Caroline konfronterar sina föräldrar, som har gett henne en trygg, kärleksfull uppväxt och en idyllisk barndom, kommer det fram att Caroline är adopterad. Hennes föräldrar blev mördade när hon var tre år, och själv överlevde hon nätt och jämnt. Morden klarades aldrig upp. I samband med att Caroline får rådet att operera bort kulan försöker hon även ta reda på mer om sina biologiska föräldrar, och hon åker till Atlanta, där hon är född. Pressen intresserar sig för hennes fall och skriver flera artiklar, men efter ett tag inser man att intresset kring Caroline har tagit en farlig vändning och någon är ute efter att skada henne...

 

Det här var verkligen en bok som föll mig i smaken. Med ett högt tempo och en spännande handling var jag bara tvungen att hetsläsa. Språket var helt relevant för den här typen av bok, och inget jag fäste mig vid – det är nämligen så för mig att om jag blir fast i handlingen och historien är bra, så väger det tyngre än hur romanen är skriven, inom vissa gränser förstås. Men här tillkom även en sorts torr humor som jag gillar, så Skottet blev verkligen en bra läsupplevelse i ett par dagar.

 

 
 
 
 
 

Kommentera här: