Våra kemiska hjärtan

 

Efter några tyngre böcker på sistone kände jag för något lättsammare, och då brukar ungdomsböcker vara ett säkert kort för mig. Precis i rätt tid anlände Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland från Bonnier Carlsens förlag, en bok vars engelska utgåva jag har haft på önskelistan ett tag. Jag hade läst både positiva och negativa recensioner om romanen, och tycker inte om hur det mesta som har med ung kärlek att göra nuförtiden automatiskt jämförs med John Green eller Rainbow Rowell – jag tycker att man gör en otjänst mot både boken och läsaren genom att ge en förutfattad jämförelseplattform, samtidigt som jag förstår det ur försäljningssynpunkt.

Vid en första anblick kan historien te sig som något vi har läst många gånger: Henry Page, en ganska vanlig kille på high school, möter en annorlunda tjej, Grace Town. Det är amerikanska helyllefamiljer med lagom udda karaktärer runt omkring, och så vidare. Men den här boken är mycket djupare än vad den verkar vid en första anblick eller beskrivning, och den når sina djup utan att för den skull ge avkall på humorn mitt i livets allvar. Med en sällan skådad fingertoppskänsla för samtida referenser målar Sutherland upp historien om Grace, Henry och deras omgivning: Grace, som haltar efter en olycka och är i djup sorg efter en förlust, och Henry som faller för henne så handlöst och djupt som man gör vid den första kärleken. Men kanske är Grace inte redo (inte på det klyschiga sättet dock), hon är inte hel, varken till kropp eller själ, och kanske behöver var och en bli hel på egen hand innan man kan fungera väl i en relation. Jag tycker om att Sutherland inte väjer för sanningen att kärlek automatiskt inte fixar allt i verkliga livet, och jag tycker också om att Henry vet sitt eget värde, och är trygg i sig själv mitt i alla kärlekskvalen. De vid den första anblicken så helyllefamiljerna, däribland Henrys egen, får sin bakgrundshistoria också, och då djupnar karaktärerna, och framstår inte längre som så fånigt tillgjort amerikanska.

Språket är en fröjd att läsa, och det är säkert delvis översättarens förtjänst (det är Jessica Schiefauer, den Augustprisbelönade författaren som översatt).

Våra kemiska hjärtan är en tänkvärd, rolig, hjärteknipande och mörk kärlekshistoria om kärlek och sorg, och hur man går vidare, med eller utan varandra. Jag kommer verkligen att rekommendera den till ungdomar och vuxna i min närhet.

 

 

 
 
 
 

Kommentera här: