Sekten på Dimön

Den här boken var jag riktigt nyfiken på redan när den släpptes. Men ni vet hur det är ... Så mycket böcker och så lite tid. När sedan Forum var snälla och skickade tredje delen, Sektens barn, till mig som en trevlig överraskning fanns det liksom inga anledningar att stå emot längre.
 
På en dimmig och vindpinad ö utanför Bohusläns kust har en New Age-rörelse slagit sig ner. Den karismatiske ledaren Franz Oswald har utvecklat en lära, ViaTerra, som sägs återställa kroppens naturliga balans.

Sofia Bauman har precis avslutat sina universitetsstudier och dras till ViaTerra. Men när sommaren ger vika och höstdimman driver in över ön börjar Sofia undra om hon blivit indragen i en sekt...
 
 
Vid första anblicken ser boken ganska diger ut, men sin storlek till trots så flög sidorna fram. Spänningen är skickligt uppbyggd och ger ett härligt driv genom hela boken. Den var med andra ord väldigt svår att lägga ifrån sig när man väl hade börjat läsa.
 
Karaktärer och miljöer är vältecknade. Till en början målas en idyllisk bild upp. Sofia faller för den, det gör jag också. Men så börjar något skava och sakta blir verkligheten grymmare och farligare. Samtidigt är det intressant att läsa hur en ledare som Franz Oswald kan få människor att vända sig emot varandra och behandla varandra så illa. Som karaktär är han oerhört fascinerande. Effekten han har på människor går verkligen igenom boksidorna och påverkar mig när jag läser. Han är som en karaktär man älskar att hata. Som man vill ska försvinna för gott, men samtidigt inte kan få nog av.
 
Sekten på Dimön är perfekt sommarläsning. Underhållande, lättläst och fängslande. Den passar utmärkt i solen för skulle man vara i behov av en kall rysning av obehag lite då och då för att svalka sig, får man gott om dem.
 
Jag ser med spänning fram mot uppföljarna!
 
 
 
 
 

Italienska nätter

I år har det varit en hel del sökande av ersättare för min del: nämligen författare och böcker som tillfälligt kan fylla tomrummet medan jag väntar på kära karaktärers återkomst. Jag har således försökt att läsa Ann Cleeves och lärt känna Vera Stanhope som substitut för Griffiths Ruth Galloway (kändes sådär) och eftersom jag inte har någon oläst maffig sommarbok av Jojo Moyes eller Kate Morton gav jag mig på att lära känna Katherine Webbs författarskap. Jag började med hennes senast utgivna bok, Italienska nätter.

Året är 1921 när Clare Kingsley reser från England till den italienska staden Gioia del Colle. Där ska hon tillbringa sommaren med sin make och styvson hos den rike markägaren Leandro Cardetta som maken arbetar för som arkitekt.

Redan när Clare stiger av tåget och åker till Leandros luxuösa villa märker hon den laddade stämningen i samhället. Bönder och arbetare har det fattigt och svälter, området har inte hämtat sig efter första världskrigets fasor och tillgångarna är knappa. Clare vantrivs och längtar hem. Men så träder Ettore in i bilden. Han är en av de fattiga arbetarna, och i varannan kapitel får vi följa historien ur hans synvinkel, omväxlande med Clares. Sommaren kommer att innehålla våldsamma uppgörelser, kärlek, svek och avslöjade sanningar.

Det var en bra roman som föll mig i smaken, med en okänd värld att försvinna in i. Återigen påmindes jag om att bara för att ett krig är officiellt slut, så betyder det inte att umbäranden också ger sig av. Liksom italienare uppfattas vara i allmänhet var romanen passionerad, känsloladdad och dramatisk, som en italiensk opera kan vara. Webb har ett fint språk som trots de maffiga händelserna och starka känslorna inte blir överlastad. Dessutom får man sig en historielektion i hur fascismen fick sitt fotfäste och varför, något som tyvärr delvis banade väg mot andra världskriget så småningom. Jag tycker ju om när jag vid sidan av en bra berättelse får historisk kunskap på köpet, så Katherine Webb kommer jag definitivt att återvända till i framtiden.

 

 

 
 
 
 

 

 

 

Neapel-kvartetten av Elena Ferrante

Jag har under förra året och denna slängt mig på de respektive delarna av Elena Ferrantes Neapel-kvartett så fort de har kommit i svensk översättning. Jag har tidigare skrivit om den första delen, Min fantastiska väninna, men de andra delarna var svåra att skriva om var för sig. Men nu har jag (tyvärr) läst den fjärde och sista delen. Jag säger tyvärr, för det var en fantastisk upplevelse att få ta del av dessa böcker.

I den avslutande delen har vi kommit fram till tidigt 1980-tal, och Elena och Lila kämpar på med livet på varsitt håll i Neapel. Omständigheter gör att de, efter en tid där de glidit isär, åter kommer varandra närmare, och vänskapen stärks. Boken knyter senare också ihop säcken kring Lilas plötsliga försvinnande senare på 2000-talet, när väninnorna är i 60-årsåldern, den händelse som var den utlösande faktorn för att Elena började berätta deras livshistoria.

Men dessa fyra böcker är så mycket mer än bara berättelsen om två väninnors livshistoria! Det är också den moderna Italiens framväxt, uppgörelse med kvinno- och könsroller, politiska framsteg och bakslag, klassresa genom utbildning, sociokulturell inblick, och en otroligt skarp och lyhörd skildring av allmänmänskliga relationer. Berättelsen i sin helhet liknar inget annat jag tidigare har läst, och därför är det svårt att peka på något jämförbart. Så jag säger bara: LÄS!

 

Enligt New York Times har arbetet med att förvandla Neapel-kvartetten till en tv-serie i 32 delar påbörjats. Elena Ferrante kommer troligen att bidra till manusarbetet, men regissören Saverio Costanzo (som gjort bland annat In treatment) är ändå orolig för hur man kommer att kunna förmedla de många känslor som redogörs som inre tankar i boken på ett filmiskt sätt. (Det är jag också...) I alla fall kommer serien att spelas in i Italien och på italienska, så det bådar gott. Beräknad sändning är hösten 2018, så det är ju verkligen något att se fram emot!