Neapel-kvartetten av Elena Ferrante

Jag har under förra året och denna slängt mig på de respektive delarna av Elena Ferrantes Neapel-kvartett så fort de har kommit i svensk översättning. Jag har tidigare skrivit om den första delen, Min fantastiska väninna, men de andra delarna var svåra att skriva om var för sig. Men nu har jag (tyvärr) läst den fjärde och sista delen. Jag säger tyvärr, för det var en fantastisk upplevelse att få ta del av dessa böcker.

I den avslutande delen har vi kommit fram till tidigt 1980-tal, och Elena och Lila kämpar på med livet på varsitt håll i Neapel. Omständigheter gör att de, efter en tid där de glidit isär, åter kommer varandra närmare, och vänskapen stärks. Boken knyter senare också ihop säcken kring Lilas plötsliga försvinnande senare på 2000-talet, när väninnorna är i 60-årsåldern, den händelse som var den utlösande faktorn för att Elena började berätta deras livshistoria.

Men dessa fyra böcker är så mycket mer än bara berättelsen om två väninnors livshistoria! Det är också den moderna Italiens framväxt, uppgörelse med kvinno- och könsroller, politiska framsteg och bakslag, klassresa genom utbildning, sociokulturell inblick, och en otroligt skarp och lyhörd skildring av allmänmänskliga relationer. Berättelsen i sin helhet liknar inget annat jag tidigare har läst, och därför är det svårt att peka på något jämförbart. Så jag säger bara: LÄS!

 

Enligt New York Times har arbetet med att förvandla Neapel-kvartetten till en tv-serie i 32 delar påbörjats. Elena Ferrante kommer troligen att bidra till manusarbetet, men regissören Saverio Costanzo (som gjort bland annat In treatment) är ändå orolig för hur man kommer att kunna förmedla de många känslor som redogörs som inre tankar i boken på ett filmiskt sätt. (Det är jag också...) I alla fall kommer serien att spelas in i Italien och på italienska, så det bådar gott. Beräknad sändning är hösten 2018, så det är ju verkligen något att se fram emot!

 

 

 
 
 
 

 

 

 

Kommentera här: