Den tyska flickan

Unga Hannah Rosenthal lever ett sorglöst liv i Berlin. Hennes familj är välbärgad och respekterad. Men allt ändras 1939 när allt fler nazistiska flaggor hänger på gatorna, soldater marscherar och judar plötsligt börjar kallas för ”smutsiga kryp”. Familjens ägodelar beslagtas, och de får inte längre röra sig fritt. Rädsla och sorg präglar vardagen, tills familjen Rosenthal får nytt hopp genom inresevisum till Kuba.

Drygt 900 resenärer avseglar med det transatlantiska ångfartyget SS St Louis mot Havanna, men resan och framtiden för flyktingarna blir inte som de hade hoppats.

75 år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett paket från en avlägsen släkting på Kuba. Så småningom reser Anna och hennes mamma till Havanna för att ta reda på sanningen om familjens såriga förflutna.

Det var riktigt drabbande att läsa om flyktingar till havs när det just nu, sommaren 2017, pågår massflykt mot Europa över Medelhavet, och flera humanitära organisationer samarbetar genom Operation Triton för att rädda så många flyktingars liv som möjligt. Historien tenderar att upprepa sig, och genom att sätta sig in i hoppet, skräcken och utsattheten hos personerna i boken förmedlar romanen den återkommande orättvisan av att vissa har allt, medan många andra har inget, inte ens hemland. Miljöerna och detaljerna i boken blir så tydliga eftersom det är genom tolvåriga Hannahs och hennes kompis Leos ögon som man får uppleva början till kriget och terrorn på Berlins gator. Det är också väldigt snyggt gjort att knyta ihop andra världskriget med moderna tiders terror genom familjen Rosens historia. Jag uppskattade Den tyska flickan mycket, inte minst därför att den gav inblick i ett stycke historia som det inte har talats så mycket om, något jag inte hade vetskap om alls förut, och sådant brukar jag uppskatta när jag läser historisk skönlitteratur.

 

 

 
 
 

 

 

 

Hett i hyllan #17

Torsdag igen och jag hänger på "Hett i Hyllan" som startade hos Bokföring enligt Monika. Hon utmanar oss att visa upp bortglömda böcker från våra bokhyllor.
 
Så här skriver hon: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
 
 
 
Man vet att en bok stått oläst länge när den hunnit ges ut på nytt fast under ett annat namn och av ett annat förlag. I mitt fall pratar jag om Rov av Sharon Bolton utgiven på Telegram förlag. Men boken har senare utkommit hos Modernista under namnet Offer.
 
 
 
När Tora flyttar till Shetlandsöarna är hon väl medveten om att hon kommer att behöv tampas med ett kallt klimat såväl som ogästvänliga människor: en inte bara fysisk, utan också psykisk isolering. Men hon hade aldrig kunnat drömma om att hon skulle gräva upp ett stympat kvinnolik på sin tomt, och därigenom dra fram flera mörka hemligheter - och en oroväckande legend - i ljuset.
Märkena på kvinnans kropp är otäckt lika en typ av ristningar som finns utspridda över hela ön. Och Toras efterforskningar visar att kvinnor med en illavarslande regelbundenhet försvinner härifrån.
Vad har hänt dessa kvinnor? Och varför varnar hela lokalbefolkningen - inklusive hennes man - Tora och uppmanar henne att lägga sin »besatthet« åt sidan? Ju längre hon kommer i sina efterforskningar, desto mer tvivlar hon på att hon någonsin kommer att lämna ön med livet i behåll...
 
Det är här är den enda boken av Bolton jag har i oläst-hyllan. Bland mina lästa böcker står fyra böcker om Lacey Flint och Daisy i kedjor. Sedan finns det ett par som står på önskelistan. Men då borde jag verkligen läsa Rov först...
 
 
 
 

Spel

Från Modernista och Louise Bäckelin förlag kom den här boken i lådan som en överraskning. En bok som jag faktiskt var riktigt nyfiken på.
 
Sol lämnar Sverige och svär på att aldrig komma tillbaka. Men när hennes tvillingbror Gustavs kropp hittas i Årstaviken och hans död avskrivs som självmord återvänder hon motvilligt. Med ett fingerat CV får hon anställning vid Handelshögskolans bibliotek. I korridoren träffar hon Erik, studenten som är lite bättre än alla andra och har en likadan tatuering som den hon sett på sin brors döda kropp.
Sol drog nitlotten redan vid födseln. Medan Gustav växte upp på gåslever i deras pappas nya hus på Lidingö blev hon kvar i förorten med sin mentalt instabila mamma. Och om hon har haft svårt att behålla sina jobb, har hennes bror i stället haft problem med vilket han ska välja efter sin examen från Handelshögskolan.
Vad var det egentligen som hände Gustav? Jakten på svar tar Sol djupare in i hans värld. Ur sprickorna i den putsade fasaden börjar mörka sanningar sippra fram. Snart visar det sig att ännu en elev fallit offer för vad tidningarna beskriver som högskolans tuffa karriärshets.
Lek blir till allvar, och Sol dras in i ett spel där bara slumpen avgör vem som är vinnare och vem som är förlorare.
 
 
Det jag gillade allra mest med Spel var att boken lättläst och hade bra driv. Dessutom gillade jag det korta formatet. Någonstans hade jag fått för mig att boken skulle vara en thriller och även om den hade sina spänningsmoment skulle jag snarare kalla det en vanlig roman. Kanske är det jag som har missuppfattat eller så har marknadsföringen varit lite väl entusiastisk. Att både beskrivningen på Bokus och Adlibris liknar den vid Anders de la Mottes böcker känns därför inte helt klockrent. Inte heller att det skulle vara en debut. För visst har väl Anna Roos skrivit en bok för unga vuxna innan, eller förväxlar jag henne med någon annan?
 
Trots det är det en underhållande historia som nystas upp i Spel med en stark kvinnlig karaktär som inte följer regler utan gör som det passar henne. Det gillar jag. Själva spelet som titeln hänvisar till förstod jag mig inte riktigt på. Kanske är det för att jag själv aldrig har satt foten på ett casino och det bidrog lite till att spänningen uteblev. Men på det stora hela var boken välskriven och hade minnesvärda karaktärer. Jag läser gärna något mer Anna Roos i framtiden.