I djupt vatten

Kvinnan på tåget var ju en dundersuccé världen över, både i bok- och filmform. Att följa upp en sådan succé är verkligen inte lätt, förväntningar från både förlag, press och läsare är enorma. (Nu behöver vi ju inte tycka synd om Paula Hawkins – jag kan tänka mig att hon skulle kunna dra sig tillbaka och leva gott på pengarna från första boken, men jag fattar att om man är författare så är det att fortsätta skriva och att möjligen överträffa sig själv som man vill göra).

I djupt vatten är titeln på Hawkins nya roman, och den börjar med att Jules kommer tillbaka till barndomsbyn Beckford i Sussex. Hennes syster har hittats död i floden som går genom orten. Systern lämnade efter sig en femtonårig dotter, Lena, som är trulig och omedgörlig. Lenas kompis Katie dog också i floden några månader tidigare. Hänger de två händelserna ihop?

Det var verkligen ingen lätt bok att komma in i, de första hundra sidorna var riktigt röriga, faktiskt. Boken är uppbyggd så att massor av karaktärer turas om att berätta historien ur sina egna perspektiv, och tidsperspektivet hoppar dessutom mellan ett par år tidigare i tiden samt så långt tillbaka som till 1980-talet... Jag får ofta tänka efter och bläddra tillbaka vem X eller Y var nu igen, och hur hen känner de andra, etc... Jag var jättenära att ge upp läsningen, och stämpla Hawkins andra roman som ett rörigt misslyckande.

Men jag är glad att jag inte gjorde det. Till er som tänker läsa säger jag bara: go with the flow, slappna av, för så småningom kommer huvudspåret i berättelsen att överrösta det oviktiga, och det mesta faller på plats. Och då, då får man en riktigt välskriven och mycket spännande historia! Jag förstår nu delvis varför Hawkins valde att skriva I djupt vatten så som hon gjorde, men jag tycker ändå att några av berättarrösterna hade kunnat skippas helt – den information de förmedlar kunde ha bakats in i de andras kapitel istället.

Så: rörig första del, men annars en spännande thriller!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera här: