Författarbesök: Mattias Lönnebo!

I dag har vi en speciell gäst här på bloggen, nämligen författaren Mattias Lönnebo. Tack så mycket för att du ville dela med dig om ditt författarskap. /Beas bokhylla
 
 
 

Kanske tillhör jag en utdöende art i Tv-seriernas och spelens glimrande värld? En varelse som tycker om doften av papper och böcker? Jag älskar orden – och även det som inte skrivs ut, tomrummen mellan de flödande meningarna och raderna som fylls ut av läsarens egen fantasi. Det outsagda fascinerar.

Jag har alltid varit intresserad av de fantasifulla berättelserna. I skolan slukade jag allt inom science fiction och fantasy som jag kunde hitta i skolbiblioteket. Därefter dammsög jag stadsbiblioteket i Uppsala, och önskade mig böcker till present och julklapp. Jag har fortfarande kvar många av dem: De gula Delta Science fictionböckerna från 70-talet, Stiftelsetrilogin och Sagan om ringen.

Tänk att det fanns de som kunde skapa alla dessa imaginära, men ändå så levande världar, och förmedla dem till andra! Dessa mytologiska varelser som kallades författare.

Jag började skriva egna små äventyr vid tidig ålder, och övergick i tonåren till att göra rollspelsäventyr och fantasifulla världar i Rune Quest, Call of Cthulhu, och andra spel. Det var roligt och mycket kreativt. Jag lärde mig konsten att skapa spänning och intriger, för om jag misslyckades skulle mina vänner gäspa och gå hem, och det ville man ju inte! Omedelbar respons – en hård men nyttig skola.

Jag var samtidigt fast besluten att jag skulle skriva minst en bok, men det dröjde tills den drömmen kunde förverkligas. Det finns så mycket annat som måste prioriteras, och det dröjde innan jag fann mitt språk och hittade mitt sätt att skriva. Hur gör jag då för att få tid när jag arbetar heltid med annat? Ja, det gäller att ha disciplin. Jag sätter av en tid, ofta på morgonen eller under ledigheter, då jag skriver lite utan att pressa mig själv. Det räcker med några få ord eller en sida. Efter ett år har det blivit till en hel bok.

Och efter många år har det blivit ett antal barn- och ungdomsböcker, och några för vuxna. Var kommer drivkraften ifrån? Rik blir jag inte, för det är få förunnat att kunna leva på sitt skrivande. Men jag har roligt, då och då får jag höra något gott om det jag producerat. Det är nog helt enkelt en längtan efter att skapa något nytt, att vara kreativ och att ge något till andra.

Böckerna handlar inte om mig själv, (Jag är nog rätt ointressant) utan om situationer som jag tänker mig in i. Jag vill att läsaren ska fångas av magin, känna empati och intresse för bokens karaktärer, och bli uppmuntrade. När man skriver är det allra viktigaste att man har en bra historia, intressanta huvudpersoner – men också enligt mig att förmedla en hoppfull känsla. Jag tror att det är viktigt, särskilt idag, i vår konfliktfyllda värld, att peka på hoppet och ljuset. Men inte som propaganda, ett politiskt manifest, utan som en upplevelse som man kan ta till sig.

Det är därför som jag tycker att fantastiken har en särskild uppgift. Den kan vara mycket realistisk på vissa sätt, men samtidigt fri från vår världs begränsningar – befriad till att förtydliga ett dilemma, eller avslöja något som vår egen kultur är blind inför. Andras böcker har hjälpt mig att utvecklas som människa. Jag hoppas att mina kan hjälpa andra på samma sätt.

Jag har hittills skrivit en enda deckare under pseudonym. Den heter Rött Kort, och handlar om trafficking, säkerhetspolitik, dolda nätverk och barn till salu. Berättelsen ligger skrämmande nära verkligheten, men har samtidigt ett fantasifullt inslag i ett spöke, eller en hallucination, beroende på hur man vill tolka det – som hjälper huvudpersonen att lösa brotten. Även i denna hårdkokta spänningsroman finns ett ljust budskap. Allt är inte mörker – och de handlingar vi gör av kärlek kan faktiskt utföra storverk här i världen.

 

Drömfångarna är min senaste bok (2017). Jag gillar det där med drömmar, samspelet mellan vakenheten, fantasin och drömmen. Var börjar det ena och var slutar det andra? Att utforska det här i en riktigt spännande fantasyroman för 9-12 åringar var en riktig utmaning. Det gällde att kunna minnas hur det kändes att vara barn, och hur det skulle vara om den där gränsen mellan verkligheten och fantasin var lite mindre självklar. (Som den ju ofta är för barn.) Vad skulle vara roligare än att tillbringa sommarlovet på ett privat tivoli, med kompisar och utan köer? Rena drömmen! Boken handlar om Nicola, Amanda och Teo som ska på sommarkollo på Barnens Bästa Ö. Det är en sådan fantastisk plats med ett eget hemligt tivoli. Men snart märker de att det är något som inte stämmer. Ön är inte ofarlig och tivolits åkturer har en egen vilja efter stängningsdags …

 

Och så tycker jag att de unga förtjänar det bästa språket. Inte ett tillkrånglat, men ett vackert språk. Jag anstränger mig verkligen för att det ska vara trovärdighet och poesi; realism och dröm. Även en svart jättekanin som bor i en skräcktunnel kan visa sig vara din vän. Mitt i mardrömmen lyser det till av ljus, och du vet plötsligt att allt ännu inte är förlorat. Nyckeln som du har kring halsen, kan visa sig vara det magiska vapnet som besegrar monstret under sängen.

Det sägs att bara fantasin sätter gränser – Jag säger: Bara fantasin överskrider dem!

 

/Mattias Lönnebo

 

  
 
Urval av Mattias tidigare utgivning
  
 
 

Mer om Mattias!

Född: 1964.

Arbete: Präst i Gamla Uppsala, skribent och författare.

Familj: Hustru och två barn. Webplats: www.lonnebo.com

Kommentera här: